🕯️ Trollens jul av Zacharias Topelius (1855)

Äntligen är det första advent och då har det blivit dags att plocka fram denna underbara adventskalender! I den första luckan har Novellix försett oss med den första novellen och en kopp te.

Ur Novellix förord

Zacharias Topelius (1818-1898) var en finlandssvensk författare, historiker, tidningsman och poet. För många svenskar är hans namn kanske inte så känt idag, men de flesta är mycket väl bekanta med hans verk, såsom visan ”Sov du lilla videung”. I hemlandet är han dock en älskad sagofarbror – otaliga finländska barn har vuxit upp med hans berättelser. Under sitt långa författarskap kom Topelius att behärska de flesta litterära genrer, och hans dikter och många historiska verk har lästs av flera generationer. Under sina verksamma år var Topelius också starkt engagerad i frågor som rörde ökad social jämlikhet och kvinnors rätt till bildning.

Denna fantastiska novell består av omkring elva sidor, skriven med en allvetande röst som stundvis kommenterar sina egna ord. Topelius använde sig av ett mycket vackert språk och skrev fram novellen på ett sätt som gjorde att jag bara ville fortsätta läsa – läsa mer av novellen, och mer av honom.

I förordet till denna fina utgåva står det att hans namn nog inte är så känt hos svenskar idag, men att många säkert känner till hans verk, bland dem Sov du lilla videung. Och jag måste erkänna att hans namn inte var så känt för mig, men det är samtidigt det som jag tycker är det fina med liknande kalendrar och att bli rekommenderad författare som man inte tidigare läst – att man alltid kan hitta nya favoriter!

---

I det lilla vackra huset där borta vid hörnet av gatan var det om julaftonen ganska ljust.

Med dessa rader inledde Zacharias Topelius sin novell, och satte därmed tonen för resterande sidor. Läsaren får således en första beskrivning av det landskap som novellen befinner sig i; julträd prydda med stjärnor, konfekt och äpplen, och ett lysande grenljus på ett bord inuti ett hus.

Och inuti detta hus bor det en familj. Vi vet nästan ingenting om denna familj, bara att det finns två barn som ivrigt väntar på sina julklappar – av julgubben, som tomten här kallas. Han var dock, till barnens besvikelse, en bärare av dåliga nyheter: Lotta och Fredrik skulle bara få hälften av sina paket denna jul. Han förklarade för dem att han kommer långt från norr och att han redan varit hos många fattiga stugor som inte ens hade en bit bröd att äta på julafton. ”Var det inte rätt gjort?” sade han vid två tillfällen. Jag tror att han, den första gången, vände sig till barnen, men att han vid det andra tillfället bara ville intala sig själv om att det var rätt beslut. För samtidigt som han ville ge julklappar till de barn som ingenting hade, innebar det att han behövde ge bort julklappar som egentligen inte var deras att få.

Därmed har Topelius skrivit fram något av ett moraliskt dilemma. Till en början kände jag (och kanske andra läsare?) en viss sympati för dessa barn, men därefter kom det fram att Fredrik nästan alltid brukade få tjugo julklappar, och Lotta upp mot trettio stycken. De fick alltså nu mellan tio och femton stycken var, vilket fortfarande är fler än många får. Man kan därför förmoda att dessa barn är något bortskämda. Sedan tog julgubben bestämt tag i barnen och tog dem med sig upp mot bergen, men han försvann snabbt igen – han hade ingen tid att vänta – och barnen började gråta.

De klev fram genom de höga snödrivorna över buskar och kullfallna träd och kom efter en stund till berget. Där syntes en liten dörr, och genom dörren sken något som liknade ljus.

När de sedan fått syn på ett sken gick Lotta och Fredrik lite närmare och såg omkring tusen troll fira jul. Detta var en syn som gjorde de så glada att de började dansa där uppe på berget.

Sedan skiftar fokaliseringen och nya karaktärer hamnar i fokus. Läsaren får veta att den grymma fjällkungen inte var hos trollen detta år. Det spekulerades bland dem om att han skulle ha flyttat till Spetsbergen, men i själva verket hade han spruckit. Och riket? Det hade överlämnats åt syndens och mörkrets konung.

Denna konung, som hette Mundus, reste sig för att hålla ett tal, och sade att det snart var slut med allt ljus (oerhört muntert) och att mörkrets skuggor nu skulle bli ”evinnerliga över allt land”. Han ropade efter sin spejare, vars främst uppgift var att hålla utkik efter strimmor av ljus. Till en början syntes inget, men därefter – när spejaren blind återvände till salen – sågs ett oerhört starkt sken. Vid detta lag hade ett av trollen fått syn på Lotta och Fredrik, som kallades in för att lösa denna gåta.

Lotta tog till orda och förklarade att det är den stjärna som stiger om julnatten över Betlehem och lyser över hela världen. Och Fredrik tillade:

Från i natt börjar ljuset tillta och alla dagar blir åter längre.

När Lotta och Fredrik vaknade följande morgon hade saker och ting skett under natten. Berget hade börjat skälva och darra, en stormvind hade gått genom den stora salen och störtat omkull konungens tron. Stjärnan hade lyst över de mörkaste klyftor och trollen hade skingrats som skuggor och rök.

De vågade inte berätta att de varit med och deltagit på trollens jul, men en sak var säker: de skulle aldrig glömma denna jul. Senare under dagen gick de till kyrkan. De vågade inte heller se upp i kyrkans tak under julmorgonen, där skenet var ljust och härligt.

Där hade Betlehems stjärna kommit ned och tänt alla ljus och strålat i alla goda barns ögon. Fredrik och Lotta märkte det ganska väl, men de vågade ändå inte se upp. De beslöt också att bli goda barn. Har de hållit sitt löfte? Det vet jag inte men gärna tror jag det. När du träffar dem, kan du fråga.

Med dessa rader avslutade Zacharias Topelius sin novell. Jag tyckte om det slutet, det tilltal som han använde sig av, som satte in dessa barn i vår värld, som karaktärer vi kan stöta på och därmed fråga i vilken mån de hållit sitt tysta löfte. Men detta väckte två tankar hos mig: Varför hade de inte varit snälla? Vad hade de gjort?

Det läsaren vet är att de antagligen inte varit ”snälla” detta år, och att det var därför som julgubben beslutade sig för att ge bort just deras julklappar till de mer fattiga barnen, men vad exakt de hade gjort får vi aldrig veta. Men vi kan spekulera. Läsaren vet till exempel – eller kan ana – att de var bortskämda, vilket aktualiseras redan på de två första sidorna, när paketen ska halveras. Kanske var de något giriga eller så rörde det sig om något helt annat. Vi vet inte heller någonting om barnens föräldrar – om relationen mellan barn och förälder, eller om deras yrken, om båda var i livet eller ens om de bodde med både sin mor och far.

På så sätt är detta en ganska klassisk novell med detta öppna slut. Vi vet väldigt lite om dessa olika områden och om de frågor som dessa luckor får oss att ställa. Vi vet inte vad som hände därnäst, det kommande året. Om de bröt sina mönster och blev snälla barn, eller om de kanhända fick ännu färre paket det följande året. Vad hände när de lämnade kyrkan? Berättade de någonsin om sitt deltagande på trollens jul? Men det är också dessa frågor som är det fina med denna novell. Det kanske är det öppna slutet som gör att vi fortfarande läser den efter 170 år, som gör att vi stannar kvar lite längre i den, har den i tankarna, och aldrig riktigt glömmer den.

Är ni sugna på att själva läsa novellen? Då kan ni läsa den digitalt här!