December månad är kommen och en riktig julklassiker från 1843 är i andan läst! En kortroman på drygt 80 sidor som man läser på bara ett par timmar. För ett år sedan introducerades jag för detta verk – tack vara Novellix novellkalender, som försåg mig med en novell varje dag fram till julafton, där jag läste de två sista kapitlena i den utgåvan. Nu är boken läst på engelska, från pärm till pärm, i sin helhet.
Ur Novellix förord
Charles Dickens (1812-1870) hör till en av världens mest lästa författare och hans verk är ständigt aktuella. Redan under sin levnadstid var Dickens populär och erkänd världen över för sina skarpa samhällsskildringar av ett samtida London. Han skrev romaner, noveller, essäer och pjäser, och var utöver författare även journalist och tidningsredaktör. Dickens romandebuterade 1836 med Pickwickklubben och är främst ihågkommen för klassikerna Oliver Twist (1837-39) och David Copperfield (1849-50). Dessutom har han skrivit en av de mest älskade julberättelserna, En julsaga (1843). Historien hör till världslitteraturens klassiker och består av fem strofer.
Detta är den perfekta boken för dig som gillar klassiska julsagor, för dig som både läst och inte läst Dickens tidigare. En roman i fem korta delar som fångar vad julen handlar om. Boken – om julhataren Ebenezer Scrooge som hemsöks av andar som visar honom de bittra konsekvenserna av hans val – är skriven med ett allvetande perspektiv, med en berättare som kommenterar sina egna ord och således skapar en underhållande läsning för alla världens läsare.
Själv hade jag inte läst mycket av Dickens innan – bara Oliver Twist – men detta var verkligen en liten pärla, som jag tycker att man borde läsa minst en gång under sin livstid. Så varför inte passa på denna jul? Gör som jag – läs boken, och bli påmind om vad julen (och livet) egentligen handlar om.
I will honour Christmas in my heart, and try to keep it all the year. I will live in the Past, the Present and the Future. The spirits of all Three shall strive within me.
Ebenezer Scrooge, A Christmas Carol
Marleys spöke
Efter att ha läst de tre ord som börjar hela boken, uppdagas en sanning som inte får missas eller missförstås: Marley – Scrooges vän och kompanjon – är död. Detta är en viktig detalj, informerar berättaren läsaren, att börja med, för det sätter tonen för allting som hända skall:
The mention of Marley’s funeral brings me back to the point I started from. There is no doubt that Marley was dead. This must be distinctly understood, or nothing wonderful can come of the story I am going to relate. If we were not perfectly convinced that Hamlet’s Father died before the play began, there would be nothing more remarkable in his taking a stroll at night, in an easterly wind, upon his own ramparts.
Sju år senare, när romanen härnäst utspelar sig, satt han ensam i sitt redovisningskontor under julaftonskvällen. Hans systerson hälsade på och önskade honom en god jul – ord som Scrooge vägrade yttra tillbaka. Men systersonen utstrålade fortfarande en glädje, varpå den bittra Scrooge, säkert genuint oförstående, frågade honom: Varför är du så glad, du som är fattig? Tillslut gav systersonen upp och efter att ha bjudit Scrooge till middagen följande dag lämnade han snart redovisningskontoret och in klev i stället en tjänsteman som försökte få Scrooge att skänka pengar, varpå han, något humoristiskt, frågade om det inte fanns några fängelser.
Detta upplevde jag som en ganska fyndig dialog. Ingenting hade på ett bättre sätt kunnat gestalta hur ogärna Ebenezer Scrooge donerade sina pengar – han ville inte ens göra det för en god sak. Så länge det fanns anstalter och andra organisationer, menade han, vad behövdes hans pengar till då? Denna scen känns nästan som att den är till för att gestalta hur kallhjärtad och empatilös Scrooge är som karaktär. Vi får veta hur folket i denna stad betraktar Scrooge – att ingen går fram till honom, men att det samtidigt är precis så han vill ha det. Och i denna scen förs en viktig dialog, för även om vi inte vet det i läsande stund, är det något som återkommer:
”If they would rather die,” said Scrooge, ”they had better do it, and decrease the surplus population.”
Detta var hans svar när tjänstemannen talat om att det är många som hellre dör än att vara i fängelserna. Han tyckte att den fattiga populationen var så besvärlig att det vore en bättre lösning att de svälte sig själva till döds, för att hans liksom andras skattepengar inte skulle gå till de fattiga. Tjänstemannen lämnade snabbt Scrooge när han insåg att han inte skulle få något medhåll. Kort därefter begav sig även Scrooge ut i den kalla decembernatten.
Och det var när Scrooge kom hem som vi förstår innebörden av bokens början, varför det var så viktigt att slå fast att Marley var död, liksom det i Hamlet var viktigt att slå fast att hans far var död. Denna kalla och fuktiga Londonkväll hörde han till sist märkliga läten, något som liknade åska, och sedan: klockor. Kort därefter uppenbarade sig Marley, och Scrooge vägrade tro att det var sant. Han hade inte ägnat Marley en endaste tanke under de sju år som passerat sedan hans bortgång, och plötsligt fanns hans spöklika gestalt vid honom.
Marley berättade att han sett världens elände men inte kunde göra någonting åt det, att han åsamkade så mycket elände i sitt liv som han i efterhand ångrade. Han vände sig därför där och då till sin gamle vän, och berättade slutligen varför han hemsökte honom:
I am here tonight to warn you, that you have yet a chance and hope of escaping my fate. A chance and hope of my procuring, Ebenezer.
Och därefter informerade Marleys spöke Scrooge om vad som följa skall: han ska bli hemsökt av tre andar, den ena efter den andra, i ett försök att ändra sin syn på det liv han lever, och på så sätt undfly det öde som Marley själv fått möta.
De tre andarna
Dåtidens jular
Den första anden var en märklig figur – som ett barn, men mer lik en gammal man. Men det var fortfarande inte det som var märkligast:
But the strangest thing about it was, that from the crown of its head there sprung a bright clear jet of light, by which all was visible.
Detta ljus, som anden höll under sin arm, skulle användas för att lysa över bortträngda minnen genom att visa de avlägsna jularna från hans barndom. Han fick se en scen med sin älskade, men nu döda, syster. Scrooge skulle få komma hem från internatet, för hans syster hade pratat med deras pappa och övertalat honom om att låta Scrooge återvända.
Det är verkligen sorgligt – men inte helt oväntat – att läsa vilken kärlek Scrooge hyste för sin syster. Det fanns ingen annan han höll så kär, och detta avsnitt i boken gör också att man som läsare känner mer sympati för honom. Den systerson som han hade betett sig ganska illa åt under julaftonskvällen var också anledningen till att denna kära syster var död. Antagligen kunde han inte se på honom utan att också se henne, och det gjorde nog ondare i honom än vad han ville erkänna – allra minst för sig själv, och synnerligen inte för andra.
I nästa skugga som anden visade honom, såg han sig själv som en pojke i ett klassrum; alla andra hade åkt hem för att fira jul i sina respektive hem, men han var ensam kvar. Vid åsynen av detta ofrivilliga minne, som anden tvingade honom att återuppleva, började han gråta. Anden ville visa honom ännu en skugga, men Scrooge ville inte se något mer – men det brydde sig inte anden om och tvingade i stället Scrooge att observera vad som skulle hända därefter.
I ett hus satt en mor och en dotter, och sedan kom fadern hem. Han hade sett någon på hemvägen, och efter att frun gissat rätt, sade han:
Mr Scrooge it was. I passed his office window; ans as it was not shut up, and he had a candle inside, I could scarcely help seeing him. His partner lies upon the point of death, I hear; and there he sat alone. Quite alone in the world, I do believe.
Efter att ha gått igenom denna minnesgata kom han således till sin första insikt. Han tänkte också på pojken som hade knackat på och sjungit julsånger. Hade han verkligen inte ha kunnat ge honom något? Han tänkte också att han måste prata med tjänstemannen igen – kanske fanns det något han kunde göra där med. Och sakta men säkert började små fragment visas som tyder på en viss empati i hans annars så känslolösa hjärta.
Nutidens jular
Den andra anden, som skulle visa Scrooge nutiden, var förklädd till en ondskefull jultomte. Han fick se hur alla fattiga människor firade jul. Ett särskilt starkt porträtt var det hemma hos familjen Cratchit, som hade en son vid namn Tim, som var sjuk och inte kunde gå själv. Scrooge började känna sympati för pojken och ville göra något för honom. Han frågade anden, men visste nog redan svaret, om pojken skulle överleva. Anden svarade varken ja eller nej på frågan, utan sade bara att han i framtiden såg en tom och öde plats. I detta såg anden nog sin chans och tog tillfället i akt att pika Scrooge med hans egen replik från bokens början:
If he be like to die, he had better do it, and decrease the surplus population.
Att få detta kastat i ansiktet var inte något vidare, men samtidigt fick repliken nog den önskvärda effekten. För där och då, när han fick se ett av dessa fattiga barn som han tidigare i tanken hade försummat, förstod han hur hemsk tanken var som han tidigare uttalat, som om den vore ingenting.
Sedan skiftade miljön. Scrooge fick bevittna middagen hemma hos sin systerson, som berättade om deras interaktion under julaftonskvällen. De talade inte särskilt gott om honom – vilket han inte heller förtjänade – eller ens särskilt mycket om honom, för den delen. Hans namn var ett sådant att det kastade en mörk skugga på festen, som inte skingrades förrän fem minuter senare.
Framtidens jular
Den tredje och sista anden var en svartklädd gestalt. Han sade ingenting till Scrooge, och när Scrooge försökte få kontakt med honom, svarade han inte heller. I stället visade han bara vägen, med hjälp av en grön rock och en ledande hand.
Han infann sig i ett rum där människor satt och talade. Kvällen innan – trodde de – hade han dött. De talade hela tiden om en han, och Scrooge försökte i sitt huvud förstå vem de kunde tala om. Vem kunde ha dött?
Det tragiska, som han först förstår när han läste sitt eget namn på en gravsten, var att han på grund av denna ande fick se sig själv, fick se hur världen var när han var död. Tim var också död – en nyhet som han varken ville veta om eller bära.
Han lovade anden att han hade lärt sig sin lärdom, att han inte längre var den man han en gång varit. Han förstod inte varför anden visade honom allt detta om anden ändå bedömde att han var bortom allt hopp, men han lovade ändå att han skulle ställa allt till rätta, och sade därför till anden, medan han skakade:
I will honour Christmas in my heart, and try to keep it all the year. I will live in the Past, the Present, and the Future. The Spirits of all Three shall strive within me.
Alla andar hade under en och samma kväll visat Scrooge olika delar i ett försök att öppna upp hans ögon för det som var viktigt, och visa att han inte kunde fortsätta leva, med samma bittra syn på människor och sitt liv, som han hittils hade gjort. En förändring behövde ske. Och kanske kände han hopp för första gången sedan sin barndom, vilket inte är omöjligt att förstå sig på, för tar man bort någons barndom, tar man också bort någons framtid.
Slutet
Scrooge vaknade upp på morgonen, och hade aldrig varit gladare över att vakna upp i sitt oföränderliga hus, i sin egen säng. Han upprepade orden som han uttalat kvällen innan, fast besluten om att hålla sitt löfte.
Kortromanen slutar hemma hos hans systerson, som han då tog emot med en annan, nyfunnen värme, i jämförelse med hur deras interaktion sett ut under gårdagen. Hall höll sitt löfte, och lite därtill.
Scrooge was better than his word. He did it all, and infinitely more; and to Tiny Tim, who did NOT die, he was a second father. He became as good a friend, as good a master, and as good a man, as the good old city knew, or any other good old city, town, or borough, in the good old world.
Vi vet inte vad som hände efter detta slut, om han fortsatte att leva med de tre andarna inom sig, om han var god tills den dag han faktiskt dog, men det får vi självfallet hoppas – att han blev den goda man han hade lovat sig själv att han skulle bli. Och därmed kunde inte bokens sensmoral ha varit mycket tydligare: umgås med dina nära och kära, och ta hand om varandra. Håll hårt om varandra innan tiden rinner ut i sanden.
Förra året – den 16 december – lade P3 Klassikern ut ett avsnitt om denna bok. De berättade att Dickens hade varit lite seg med att skriva böcker och att hans förläggare varit på honom om det. Resultatet av denna press blev denna bok – som författades på enbart sex veckor, redo att läsas till julen.
De nämner något i avsnittet som jag tycker ska belysas även här, även detta år – att detta är en bok som för fram budskapet att pengar inte är allt. Men det är också därför som det blir något ironiskt att detta är en bok som skrevs med hoppet att den skulle generera pengar. Pengar är visserligen inte allt – man kan vara rik på fler sätt – men visst är ekonomisk frihet, om man kan uppnå det, ändå betryggande.
Lyssna på hela avsnittet här om ni vill veta mer om uppkomsten kring denna julklassiker eller bara vill lyssna på två människor tala om och kring bokens alla delar! Glöm heller inte bort att läsa boken. En bättre julsaga har aldrig tidigare skrivits.
Boklandskapet 
Lämna en kommentar