Ibland, under veckor som denna, känner jag att jag har mindre tid att ägna åt min läsning. Somliga veckor läser jag mer, andra mindre. Under sådana veckor är det perfekt att läsa diktsamlingar, som ofta är smalare och därför passar perfekt att ta med sig på tåget eller att läsa igenom en kväll innan man ska lägga sig. Denna vecka valde jag därför att läsa en diktsamling som jag länge velat läsa: Det gudomliga tillståndet av Ylva Gripfelt. Diktsamlingen utkom på ellerströms 2023 och var hennes debut – om relationen mellan barn och förälder, om makten och maktlösheten. Med ett observerande språk, grundat i minnen, skrivs en relation och ett liv fram – en relation vi egentligen inte vet någonting om och kanske därför vet allt om.

Om Ylva Gripfelt

Ylva Gripfelt (f. 1985) är poet, essäist och lärare i skönlitterärt skrivande. Hon debuterade 2023 med denna diktsamling, för vilken hon nominerades till Borås Tidnings debutantpris.

Det gudomliga tillståndet är uppdelad i fem korta delar som sprider ut sig över 95 underbara sidor, med dikter som sällan överstiger fem versrader. Diktsamlingen i sig är såtillvida smal, men innebörden är bred och dess innehåll likaså. Jag är inte världens mest vana poesiläsare, men efter att ha läst denna borde jag kanske bli det, bekanta mig mer med lyrikens värld för att se vad den har att erbjuda.

En morgon är jag ensam i huset
Jag märker det genast
Det är något i luften och ljuset

Ylva Gripfelt, Det gudomliga tillståndet

Denna diktsamling börjar på ett av mina favoritsätt: in medias res. Det råder ingen tvekan om att den börjar mitt i en handling, för nedanstående rader bjuder in läsaren till så många frågor. Läsaren lämnas oförstående och förstående på samma gång, för även om vi inte riktigt vet vad det är som har hänt är versraderna så pass starka att de talar för sig själva:

Då sliter pappa mig ur hallen

Det är med rösten, ansiktet     kväll

Jag ska stå med honom i fönstret

Läsaren vet inte vad som hänt, utan kastas rätt in i miljön, in på scenen, där en far och en dotter är dess enda karaktärer. Jag fastnar mycket på ordet Då för det är så mycket betoning i det ordet. Att börja en mening med det ordet är inte det vanligaste, för det är en konjunktion, vilket vanligtvis inleder bisatser – inte meningar, och i synnerhet inte en roman eller en diktsamling. Det är därför som detta ord för mig bär så mycket kraft.

Dottern observerar genomgående i dikterna sin pappas tonläge, hur han rör sig. Vi vet inte varför hon är så observerande, bara att hon verkar göra det med ett vant öga. De befinner sig på en gård, med ett fält, en brunn och en katt. Gården låter öde, som att det inte finns mycket liv där. Det är bara de två, någon mamma är det inget tal om.

Vi bläddrar vidare:

Mot husväggen sjunger jag något jag
nästan helt minns

Moln puffar ut över taket

När jag läste dessa rader tyckte jag att de hade något speciellt gällande minnet. Jag citerade de två första raderna i min lilla anteckningsbok. Jag tyckte att den sista raden då verkade överflödig – inte själva dikten, men jag tänkte ”inte måste jag citera den”. Men som tur var läste jag om dikten och jag insåg något som fick mig att (helt rätt) även skriva upp den sista raden.

Vi vet inte hur gammal dottern är när diktsamlingen utspelar sig, vi vet inte heller hur gammal hon är när allt återberättas och skrivs ned. Kanske är åldern densamma i dessa två scenarior, kanske är det inte viktigt. Det jag reagerade på, som slutligen fick mig att teckna ned hela dikten, var det faktum att hon i de två första (ihopsatta) raderna sjunger något som hon nästan minns. Hon minns inte hela sången, vilken det nu än är. Men den sista raden bjuder in till en tolkning, för det är en observation. Hon minns inte låten (den benämns som något) men hon minns att hon nästan mindes den. Något annat som hon minns? Molnen över taket. Det är en fin observation, hela den övergången. Sättet perspektivet så snabbt skiftar tycker jag belyser att diktjaget är en liten flicka, även om vi inte vet exakt hur liten hon är. Hon sjöng, men minns inte sången, vilken det är eller hur hela går, men hon minns att hon lutar sig mot husväggen, att hon stirrar upp mot taket och ser de fluffiga molnen. Bara ett barn kan göra en sådan observation.

På kvällen är pappa i köket med några jag inte känner

hans ansikte är förändrat     han
ser glad ut och får de andra att skratta

Ingen frågar mig något

Vid dessa rader vill jag stanna upp en liten stund och prata om formen som Ylva Gripfelt använder sig av för att gestalta dotterns tankar och känslor. Jag blev ytterst nyfiken när jag läste dessa rader och bestämde mig för att räkna. Min känsla var att hon var väldigt sparsam med sina skiljetecken, och jag vill påstå att jag hade rätt i den känslan. Under diktsamlingens gång, på de 95 sidor vi har till hands, använder hon sig av trettiotre kommatecken, två utropstecken och ett frågetecken. Ingen punkt. Detta ledde mig till en annan slutsats gällande diktsamlingens form och struktur: hon använder sig inte av punkter, men hon använder sig av blanksteg.

Blanksteget på den andra raden, mellan förändrat och han, kan i vanliga fall ersättas med en punkt. Blanksteget fyller här samma funktion som punkten när det fungerar som en paus mellan ordet. Det är som att läsaren har varit nere i vattnet, hållit andan, och sedan kommer upp till ytan för mer luft. När jag tittar på dessa rader är det så jag föreställer mig det. Och tittar vi närmare på dessa fyra versrader lägger man också snabbt märke till något annat angående hur raderna förhåller sig till varandra. Den första och sista raden separeras med blanksteg från den mellersta strofen, men de två raderna som utgör denna mellersta strof sitter ihop. Dessa rader är också skrivna med gemener, medan den första och sista radens första ord börjar med en versal. Jag tolkar detta som att den andra strofen är två sammansatta meningar, att de hör ihop. När jag i mitt huvud sätter in en punkt efter förändrat – bara för att testa hur det isåfall skulle se ut och kanske läsas – läser jag det som två meningar. Inga skiljetecken behövs, utan blanksteget ger mig all andhämtning jag kan tänkas behöva för att fortsätta läsa.

Dessa rader är verkligen underbara, men det är lätt att fastna i formen, vilket jag inte ämnar göra, för innebörden är för stor för att försumma. Dottern har vuxit upp i ett hem med sin pappa (vi vet inget om hennes mamma; om hon är död, bortrest eller lämnade dem sedan en tid tillbaka) och någonstans under denna uppväxt – kanske mycket tidigt – började hon kartlägga sin pappas olika mönster. I dessa rader förklaras det för läsaren att ansiktet är förändrat, att han ser glad ut och får besökarna att skratta. Det verkar inte vara en bekant företeelse i deras hushåll, vilket märks i dessa rader liksom i den resterande diktsamlingen. Jag blir så väldigt imponerad av poeter som lyckas skriva diktsamlingar som är så korta men samtidigt innehåller en sådan betydelse att dess magnitud inte går att förneka. Ylva Gripfelt är sannerligen en sådan poet.

Senare märker dottern att hon är ensam i huset; versrader som jag tycker är mycket skickligt utformade, med tanke på att de gestaltar det observerande ögat som inget annat:

En morgon är jag ensam i huset

Jag märker det genast

Det är något i luften och ljuset

Det fantastiska i dessa versrader är just det att frånvaron i huset inte märks på grund av något storartat, utan i stället i de små detaljerna. Man märker att diktjaget omedvetet (eller medvetet) har kartläggt pappans minsta rörelser, hur han andas, hur han talar, hur hans ansikte ser ut när ett leende smyger sig fram över läpparna, för det är ett ansiktsuttryck som dottern sällan får se sin pappa använda.

I den tredje delen av diktsamlingen är hennes pappa borta; ingen vet vart han tagit vägen – varken karaktärerna i boken eller läsaren. Vissa frågor aktualiseras: Var är han? När kommer han tillbaka? Har han övergivit sin dotter? I den fjärde delen kommer han dock tillbaka. Det står ingenting om att han återvänt eller vart han hade varit – det vet vi fortfarande inte. Kanske är det inte viktigt, kanske står det inte på grund av att dottern själv inte minns. Hur som helst står det inget om det – det kommenteras inte – och läsaren lämnas därmed till sina egna spekulationer och tolkningar.

Diktsamlingen avslutas således på ett lika underbart sätt som den börjat, på lika många versrader:

Genom väggen spelar sången

känner mig, mycket ensam
mycket rädd

Jag gillar dessa rader just för att det är de som avslutar diktsamlingen. Det är första gången i hela diktsamlingen som dottern nämner att hon känner sig rädd. Vi vet inte varför, eller för vad, men man kan dra slutsatsen att det är för sin pappa, då det är honom vi vet mest saker om och vi vet hur dottern betraktar honom. Vi vet egentligen ingenting om dottern, för det är inte hans perspektiv vi får följa, och diktjaget beskriver inget om sig själv, bara hur hon känner och tänker, men vi vet inget om hennes utseende eller intressen. Hon betraktar honom med en rädsla som tidigare inte har formulerats så uttryckligen som de gör i diktsamlingens avslutande rader. Diktsamlingen avslutas således på samma sätt som den började: med att lämna läsaren oförstående, ovetande om vad som ska hända därnäst.