🕯️🕯️ Stulet nyår av Agnes von Krusenstjerna (1936)

Det är andra advent och det har återigen blivit dags för att plocka fram Novellix adventskalender där man får läsa en novell och dricka en kopp te varje söndag fram till jul.

Ur Novellix förord

Agnes von Krusenstjerna (1894-1940) var en av sin tids mest diskuterade författare. Hon fick sitt stora genombrott 1922 med romantrilogin om den unga flickan Tonys uppväxt i svensk överklass, en miljö som senare återkom i von Krusenstjernas andra romanserie, Fröknarna von Pahlen I-VII. Böckerna innehöll en för sin tid stor frispråkighet kring teman som sex och homosexualitet och skapade våldsam debatt när de kom ut. I sina verk – utöver romaner skrev von Krusenstjerna även noveller och dikter – skildrade hon som ingen tidigare kvinnors längtan efter frigörelse och självständighet.

Novellen sträcker sig över omkring 22 sidor och uforskar klasskillnader på självaste nyårsafton, en tid på året som de flesta inte spenderar ensam. Men så är inte fallet för den huvudperson vi får möta i Agnes von Krusenstjernas novell från 1936, i vilken skurgumman Gerda inte vill gå därirån, slumrar till och sätter på sig en fin klänning som förvandlar henne – om än bara för en dag – till någon annan.

I Gerdas lilla tunna och frysande själ brast en längtan ut: hon ville bli fri, bli en annan.

Agnes von Krusenstjerna, Stulet nyår

Novellen inleds med en frestelse som berättelsens huvudperson Gerda Vasteson aldrig tidigare känt och därför inte förmådde kämpa emot. Familjen Gyllander – som hon brukade städa åt – var inte hemma, så hon såg över våningen och vattnade blommorna.

Nyårsaftonen brukar vara en tid som spenderas med nära och kära, familj och vänner, men för Gerda var detta i stället ett ypperligt tillfälle för att tjäna lite extra pengar. Hon tänkte därför (motvilligt) att hon borde städa runt i våningen, för det var ändå det hon var där för att göra. Men i stället slumrade hon till en liten stund. Hon drömde inga drömmar, utan i stället var där bara ett mörker:

Det var bara ett mörker hon halkade ut i – ett mörker utan andetag och utan viskningar, som var bra likt sömnens syster, döden.

Läsaren får reda på att Gerda är en 40 år gammal kvinna. Hon har aldrig känt sig lycklig, aldrig mätt eller belåten, aldrig heller varm. Ingen hade någonsin älskat henne, ingen kyss hade hon någonsin fått. Som grädden på moset gick hon förbi en spegel – en tredelad sådan, där man kan se sig själv från alla håll och kanter, och läsaren får där en första beskrivning av hur vår kära huvudperson ser ut:

Hon kunde se sig själv från alla håll: de kantiga axlarna, den glesa hårknuten hårt hopsnodd i nacken, den redan kutiga ryggen, som körde upp som en vanskaplings puckel.

Hon betraktade sin egen reflektion och tänkte att här hör jag inte hemma. Men hon fortsatte städningen och öppnade upp dörren till fruns garderob. Hon satte på sig en vacker blå klänning och avlägsnade sin egen trasiga från kroppen, och plötsligt var det som att ögonen skimrade och att även de fått ny skrud. Hon intalade sig själv att hon snart skulle gå därifrån, lämna huset där hon inte hörde hemma, men innerst inne visste hon nog att hon inte var i närheten av att fara.

Ett ringande ljud hördes från någonstans i huset. Herren på andra sidan luren ville ringa för att önska frun en god kväll och ett gott slut på det gamla året. Gerda förställde sin röst för att låta som fru Gyllander, och hon blev glad över att höra dessa ord, även om hon visste att de inte direkt var menade för henne.

Sedan hördes en knackning på dörren, och trots att hon inte borde ha öppnat dörren iklädd den fina klänningen så gjorde hon det ändå. Den syn som mötte henne var den av en tiggare. Hon bjöd in honom på ett mål mat. Till en början trodde han att hon var frun i huset, för det var så hon uppträdde, men sedan förstod han att så inte var fallet, när han såg den blå, eleganta klänningen tillsammans med fattigmanskängorna.

Han skulle inte låta märka att han genomskådat henne. Hon ville vara fru i huset. Bevars, så skulle han också behandla henne som en sådan.

Han satte sig tillbakalutad i stolen och berättade om sitt liv. Han berättade livet om en tjuv och en äventyrare, men det förstod inte Gerda. De båda berättade om sina liv, det liv de egentligen ville leva. Ett överklassliv – inte livet som tjuv eller skurgumma, vilka var deras sanna identiteter som de inte riktigt kände sig manade till att varken avslöja eller erkänna. Hon tänkte att hon borde be honom gå. Men hon ville inte det. Hon ville inte vara ensam. Hon snubblade framåt och han fångade henne och kysste henne i samma veva.

Hon tänkte: Äntligen har jag blivit kysst.

Han tänkte: Jag måste bli av med henne.

Denna afton, den sista på det gamla året, hade allt som var av värde i livet i en porlande ström flutit emot henne: hem, barn, skönhet, rikedom, och till sist en ung man som kysste henne. Hon visste inte att hon nu kommit till gränsen. En sådan dröm kan inte vara.

I dörröppningen såg hon mannen – som falskt givit henne namnet Birger – stå lutad över fruns juvelskrin. Han hade dyrkat upp låset, hon ropade hans namn. Det var precis så som en tjuv såg ut, med händerna fyllda av juveler som inte tillhörde honom, men hon ville inte tro att det hon såg var sant efter denna kväll. Efter måltiden, efter att inte ha känt sig ensam, efter kyssen.

Efter att hon ropat hans namn slog han till henne under hakan. Hon tumlade baklänges, slog huvudet mot en stol och blev sedan tyst. Utanför huset fortsatte snön att falla och med ett dånande larm ringde kyrkklockorna. Men Gerda hörde ingenting av detta och således avslutas novellen med följande rader:

Hon var djupt inne i medvetslöshetens natt och visste inte att hon skulle vakna till liv en grå dag, då allt vad nyårsafton skänkt henne skulle doppas i en skurhink och suddas ut av en flottig trasa.

---

Novellen nådde därmed sitt slut på ett mycket tragiskt sätt. Hon lämnades medvetslös och tjuven (vars verkliga namn vi inte vet) smög antagligen ut därifrån. Vi får hoppas att även hon hann därifrån innan helgens slut, då familjen Gyllander skulle återvända.

Framfarten i novellen tyckte jag till en början var något seg, men så känner jag ofta med just noveller. Jag fastnade inte direkt, men den fortskred så spännande att man ändå ville ta sig till slutet, aldrig sluta läsa. Det är det som jag tycker är det fina med noveller. Det spelar ingen roll om man tycker att det tar ett tag innan man fastnar eller kommer in i berättelsen, för novellen som genre är en kort sådan med ett begränsat sidantal, och innan man vet ordet av är den slut. Lite så kände jag när jag läste denna. Den tog slut fortare än man trodde, och när allt kommer omkring tror jag att detta är den perfekta berättelse att rymma i en novell.