Som liten, och även de senaste åren, har jag tillbringat mycket tid ute i skogen. Min familj har en sommarstuga, en röd med vita fönster. Åt ena sidan har vi havet och åt den andra finns skogen. Jag drogs tillbaka till den platsen, som jag senast besökte för bara en månad sedan, när jag läste Mattias Timanders debutroman Din vilja sitter i skogen från 2024. Jag såg mig själv läsa i en hängmatta, laga mat i vedspisen och hämta in ved från vedboden för att elda i brasan. Och nu, för kanske första gången, har jag fått denna känsla förmedlad för mig, som om jag vore där, genom litteraturen.
Om Mattias Timander
Mattias Timander (född 1998) är uppväxt i Kiruna. Han är verksam som kulturskribent och medverkar i tidskriften Provins. Din vilja sitter i skogen är hans debutroman. Boken nominerades till Borås Tidnings debutantpris, Katapultpriset och Norrlands litteraturpris.
I vanliga fall när jag läser böcker – fråga bara vem som helst – vill jag se grammatiskt korrekt uppbyggda meningar. Det stör mig ofta när så inte är fallet. Men denna bok gjorde det omöjligt att göra annat än att gripas med i språket, i de tongivande raderna, i det stilsäkra. Allt är så genomgående. Romanen får en egen röst med vilken den ska läsas. Man kan inte annat än att älska denna bok. Den har nästan som en oväntad humor i det dialektala med vilken boken skrivs fram, som gör att den aldrig känns tråkig, och huvudpersonen (vars namn aldrig gör sig till känna) är underbar att få följa. Läsaren får såldes följa hans resa från byn där han växte upp till storstan.
Samtidigt som jag läste boken hade jag på den som ljudbok. Det gynnade verkligen läsupplevelsen något tror jag, att höra Mattias Timander läsa upp sin egen bok på sin egen dialekt, med tanke på att boken är skriven på ett mycket talspråkigt och dialektalt sätt. Boken är indelad i tre delar, i vilken den första delen utspelar sig i byn, den andra i storstan och i den tredje och avslutande delen är han tillbaka i byn, med få till inga kopplingar till storstan.
Jag tänkte ibland att jag sku skriva byns historia, eftersom den inte fanns. Och jag skrev men jag skrev i huvet och inte med penna.
Mattias Timander, Din vilja sitter i skogen
I
Romanen börjar rimligtvis med en beskrivning av miljön. Dessa underbara natur- och miljöbeskrivningar är viktiga att etablera tidigt, i början, för de ger läsaren dels en bild av var stora delar av romanen kommer att utspela sig, dels en bild om var romanens huvudperson är född och uppväxt. Att växa upp i en sådan miljö, på en sådan plats, präglar självfallet individen, liksom det gör för alla andra människor, och för att förstå karaktären – hur han tänker, pratar, agerar – måste man förstå var han kommer ifrån.
Från min stuga behövde man inte gå långt upp på backen för utsikten över halva älvdalen och massivet på andra sidan. Fortsatte man längre och över trädgränsen var man på kalfjället. Åt andra hållet neråt var byn och storstugan och dit gick man på sjunken grusväg med torra höga grästuvor. Vägen hölls efter ibland, det gick i perioder, lite beroende på vad Fjällborg hade för humör. Ibland plogade Tage om vintern. Man som gav och tog och sku man behövt skjuts var det säkert nån som ändå skulle till stan.
Han kommer från en liten by ute i skogen. Hans stuga är den sista innan skogen och bergen. En kväll då han sitter i sin stuga drar han sig till minnes sin barndom, återvänder till tiden då han bara var ett barn. Då får läsaren ett första minne av hans möte med litteraturen i skolan, när de skulle låna böcker på skolbiblioteket. Vi vet inte riktigt hur gammal han är – han nämner att han är ett par år över 20 – men man kan nog anta att han är omkring 10 år. Skulle han ha varit från 13 år eller uppåt föreställer jag mig att han i detta scenario skulle beskrivas som tonåring snarare än barn.
Bara en gång kom jag ihåg speciellt, fröken hade bett oss gå till skolbibblo och låna bänkbok och jag hittade en som verkade intressant, den hette Skogshuggning. Det vart aldrig att jag läste den, för hon sa, fröken, att den var för tjock.
Jag var tvungen att söka upp boken efter detta, när jag ändå fått bokens titel och dess författare. Det var Thomas Bernhards bok Skogshuggning från 1984 han plockade upp, på 261 sidor. Jag förväntade mig att boken skulle vara omöjligt lång, på titeln föreställde jag mig nog att det var ett slags avhandling och därför inte skulle vara lämplig för ett barn att ha som läsebok i skolan. I den åldern ska nog boken vara omkring 100 sidor lång i stället för nära 300. Men ändå var det något som brast i mig av att läsa dessa rader. Boken hade säkert varit för svår för honom, med tanke på att den var skriven för någon mycket äldre än honom, men låt honom upptäcka det på egen hand. Låt honom låna boken, lägga den ifrån sig och låt honom låna något annat. Titeln var säkert mycket lockande, och påminde honom om sitt eget liv och den miljö där han bodde. Att inte tillåtas läsa en bok som man så gärna vill läsa kanske gör att man aldrig plockar upp en bok igen.
Men det var som tur var inte fallet för huvudkaraktären, som ändå hittade böckerna på egen hand och uppslukades av den värld han stigit in i. Han läste böckerna och tände eld på sidorna – han bodde ändå fortfarande i byn och pappret var bra att elda med. Och till sist, som vuxen, läste han ändå boken som han inte fått läsa som barn.
Just som med skogen blev boken flykten för mig. Att gå till skogs. I boken. Jag läste ut hela fastän den var tjock och det vart tyst i skallen.
Han lägger ner mycket tid på sin läsning. Det beskrivs hur han kunde försvinna i timtal och bara läsa, försjunka i en bra bok. Han blir snabbt frälst i fransk litteratur, men miljön känns snart fel. Han har inte växt upp med något lässammanhang, inget litterärt sammanhang, nästan ingen i hans närhet läser. Tankar på storstan infinner sig.
Sedan bläddrar vi vidare. Vintern är påtaglig och närvarande. Vi far bort från landsbygden och in mot storstan.
II
Den första tiden i storstan tillbringades med att driva runt. Han hade ingen särskild inkomst – bara ärvda pengar – och satt mycket på caféer där han ägnade sin tid åt att läsa.
En liten tid senare träffade han en tjej – Vera Brandt. Han blev förtjust i henne och upplevde henne som lite hemlig och mystisk, lite speciell, som ingen annan han tidigare mött (vilket kanske inte var så märkligt när hans referensram var byn). Hon berättade en dag, när de hade träffats för en tid (hur var han osäker på), att hon var kär i en kvinna som var litteraturhistoriker, men ändå inledde de något senare ett slags relation.
En dag en tid senare möttes han och en man vid namn Jan upp på Mariatorget. Jan vände sig mot honom och sade något som romanens huvudkaraktär nog sent skulle glömma, gav honom något att reflektera kring.
Det här är en liten by ska du veta, grabben, sa han. Alla känner alla och hatar varandra och tänker om samma lilla plätt och vill ha byn för sig själv.
Han hade lämnat byn för att hamna i en något större by, som fortfarande hade liknande dynamiker. I storstan gjorde han en betraktelse: där var man aldrig behövd, bara i vägen.
Han kände sig inte riktigt hemma i storstan till slut. Den känslan avtog inte dessutom efter den (enligt honom) misslyckade intervjun med en författare, snarare tvärtom. En intervju som han egentligen inte ville hålla i. Men han skulle göra det, och på grund av sin nervositet läste han in sig som ingen annan på boken, kunde den utan och innan om man frågade honom själv. Men om man frågade författaren? Ja, då skulle svaret te sig lite annorlunda. Författaren slår ifrån sig allt som han säger, för allt är feltolkat. I slutet av intervjun säger han:
Det är inte en bok om filosofi, det är en bok om tiden.
Är så inte fallet för många böcker? Visst kan det vara så att intervjun var misslyckad – det är ju så den beskrivs på sidorna – men samtidigt beskriver han att han läste noggrant. Jag tror snarare att denna fiktiva författare inte lyckats framföra sina visioner i texten. En författare är ingenting utan sin läsare. Det var snarare nog en misslyckad bok än en misslyckad intervju. Jag rycktes med av denna scen, sättet författaren blev defensiv över att bli intervjuad av någon som han tyckte hade missförstått varje punkt i hans bok. Kanske var det som sagt en misslyckad intervju (eller läsning, snarare) men sättet deras uppfattningar var som dag och natt… Då känns det mer som att denna fiktiva författare snarare skrivit en annan bok än den han från början ämnade skriva, att han skrivit en annan bok än den han trott.
I slutet av denna andra del av boken får han ett samtal från kvinnan i storstugan som frågar hur det är i storstan och om det inte är dags för honom att återvända. Han tänkte efter. Det fanns inte mycket kvar för honom där, han trivdes inget vidare längre. Han hade lämnat byn för storstan, men bara hamnat i en något större by. Vera Brandt skulle han inte återse. Så han packade sina saker, lämnade böckerna bakom sig.
III
Han tog nattåget tillbaka hem. Han hade slutat läsa sedan han kom tillbaka till byn. Böckerna passade inte längre in och inte infann sig lusten heller. Sedan: det ena dödsfallet efter det andra. När han återvände fick han reda på att Tage hade dött, förmodligen i maj, enligt vad de berättade för honom. Kvinnan som har storstugan får cancer. Han är mer vid hennes sida än hennes egen dotter. Han är på sjukhuset med henne.
Du vill till storstugan, frågade jag. Jo, sa hon. Där är jag född och där ska jag dö.
Vi bläddrar vidare och läser att dottern kommer till byn efter kvinnans död. Storstugan, som varit något av en fristad, ska säljas antagligen, tänker han. Dottern är ju storstadsbo och kommer inte att vilja flytta till byn.
Jag tänkte där jag stod att nu är Tage död och kanske att det var här i sjön dom spred honom, jag vet inte, och här ska jag också en gång spridas, tänkte jag. Om det så blir nu eller om åttio år efter det att man lagt ett hederligt yrkesliv bakom sig, eller nå annat slags liv, här eller nån annanstans, gör detsamma för här ska jag i alla fall spridas.
Romanen avslutas således med att han går in och sätter sig vid vedspisen. Han rev sönder en av de gamla böckerna för att elda med. Han torkade sina ögon och lät stugan fyllas av värmen från kaminen.
Detta är en bok om tillhörighet, att hitta den plats där man som mest hör hemma. Byn är en del av huvudkaraktärens identitet och rötter. Han reflekterade mycket kring detta. Vad är meningen med allt? Vilken är hans mening? Han har bott i byn, han har bott i storstan. Han testade på yrkeslivet i skogen, det liv det medförde, och sedan att befinna sig i ett litterärt centrum, med människor som läst mer böcker och under en längre tid. Men i slutändan hamnade han ändå i byn, där han mest hörde hemma. Som han själv tänkte: det spelar ingen roll när han dör, för där i vattnet ska han spridas ut, för det är där borta i byn där han växte upp, som han känt sig som mest hemma.
Boklandskapet 
Lämna en kommentar