När man läser Det här är hjärtat läser man (enligt mig) den finaste och mest betydelsefulla diktsamling som någonsin skrivits. Den är bara 69 sidor lång, och alldeles underbar, på alla tänkbara sätt. Bodil Malmsten kunde verkligen skriva, sätta ord på det som är svårast att fånga för oss som inte kan, åtminstone inte lika skickligt.

Om Bodil Malmstens författarskap

Bodil Malmsten (1944-2016) var en svensk författare, poet, dramatiker och kulturskribent från Bjärme, Jämtland. Hon debuterade med barnboken Ludvig åker och hennes första diktsamling, Dvärgen Gustaf, utkom 1977. Det här är hjärtat, Bodil Malmstens återkomst till poesin efter 22 år, utkom i mars 2015. Boken gavs ut, på eget initiativ, i ett unikt samarbete mellan Rönnells Antikvariat och Albert Bonniers Förlag, och blev hennes sista bok.

”Det här är hjärtat är en kärleksdikt, en sorgedikt, en dikt när den orimliga förlust som kallas döden drabbar, den drabbar alla, den drabbade mig. Jag skriver inte dikter längre, men den här dikten krävde att jag skrev den.”

– Bodil Malmsten, mars 2015

Om endast två månader nu, i februari 2026, är det tio år sedan hon (ursäkta uttrycket, Bodil) gick bort. Jag läste denna diktsamling för första gången för bara ett par månader sedan. Varför läser jag den igen, kan man fråga sig då, efter så kort tid? Jag vet inte riktigt varför det var just detta verk jag plockade upp, men hennes ord stannade kvar i mig, släppte aldrig riktigt taget. Det är fortfarande det finaste tror jag som jag någonsin läst. Sällan blir jag så fysiskt berörd av ett verk som jag blev av detta.

Det var inte du
Kniven i hjärtat
Den vrids om
Det kommer alltid
att vara inte du

Bodil Malmsten, Det här är hjärtat

Jag skrev inledningsvis att Bodil Malmsten gick bort för snart tio år sedan, och ursäktade inom parentes min formulering. Varför gjorde jag det? För att det kanhända var okänsligt av mig, något hänsynslöst, att skriva på det viset, för just i denna diktsamling, uttrycktes en åsikt om just detta:

Personer som säger
Gå bort
när de menar dö
Jag hatar dem
De ska dö
Alla ska dö

Du har inte gått bort
Du är död

Och det är ju sant. Man går inte bort. Man dör. Man kommer aldrig tillbaka. Därför blir det fel att säga att någon går bort när de dör, för att säga går bort låter mer temporärt. Men jag tror också att det är därför jag föredrar att säga gå bort. Det är förmildrande, som att de som dött kommer att återvända. Jag tycker att död är ett hårt ord, men det är också ett sant ord som förmedlar den oundvikligt hårda sanningen.

Och min anteckningsbok är fylld av nedklottrade, liknande citat från denna diktsamling. Jag ville nedteckna varenda ett, men var tvungen att slå band på mig själv. Det finns ingen mening med att skriva ned dem alla, det blir som att renskriva boken, och det skulle aldrig falla mig in. Men alla är så fina på sitt sätt att jag egentligen inte vill något hellre. Hur väljer jag vilka som förtjänar att bli nedskrivna och vilka som bara ska få stå kvar i boken? Sanningen är den att alla förtjänar sin uppmärksamhet – att bli lästa, nedskrivna, citerade. Hon skriver på ett så slående sätt. Sättet hon som leker med språket har jag aldrig tidigare skådat. Hon vänder och vrider på orden på olika sätt i verserna – de passar ihop, men får som olika betydelser, nya.

Hjärtat är alltid obevakat
Mitt hjärta
hjärtat mitt

Diktjaget i Bodil Malmstens verser beskrivs på sina ställen ha ett dåligt hjärta. Hon besöker hjärtkärlskliniken, har ett nedärvt hjärtfel. Men det finns andra rader som tyder på en saknad, en person som tagits ifrån henne, som hon går runt på jorden utan, som hon existerar utan, ensam. Hon känner en smärta, men den sitter snarare i hjärnan än i hjärtat. Åtminstone är det vad sorgecoachen säger till henne. Prata om det, så kommer det att kännas bättre.

Det finns gamla par
som dör samtidigt
Men det är i dödsannonserna
och bara där

Hon använder sig knappt av skiljetecken, bara ytterst sparsamt. Några frågetecken, enstaka utropstecken, men inga kommatecken, inga punkter. Det gör att texten på ett sätt känns renare, när det enda som befinner sig på sidorna är bokstäver, sammansatta på bästa tänkbara sätt. Det blir en rakare och sannare diktsamling på grund av det.

I din frånvaro är
allt ingenting

Du var mitt allt

Hej det är jag
Det var jag

Av alla rader som finns i denna diktsamling tror jag nästan att dessa är mina favoriter. Jag älskar sättet hon skiftar tempus i raderna. Det betonar något som befinner sig mellan raderna. Denna saknad, frånvaron, ensamheten. Att plötsligt tala i dåtid, om andra, om sig själv, för att nuet inte längre existerar.

Hjärtat är en muskel
något större än en knuten hand

Detta står kursivt, efter bokens tillägnan, som ett slags försättsblad till hela diktsamlingen. På några ställen i boken finns det kursiva inslag, som sticker ut från resten av dikterna. Antingen är dessa verser något som diktjaget läst sig till, eller något som hjärtkärldocenten sagt till henne. Dikterna handlar mer om alla tankar och känslor, medan de kursiva inslagen känns som rena faktum, fakta kring hjärtat och dess hjärtslag. Och denna information om hjärtat tog jag med mig när jag bläddrade vidare och läste följande rader:

Knytnäven i bröstet
Kniven i hjärtat
tvärs genom revbensgallret

Dessa rader tolkar jag som att knytnäven är hjärtat, tänkt med den kursiva texten i åtanke, då det stod att hjärtat är lika stort som en knuten hand, en knytnäve. De kursiva inslagen samspelar på så sätt med resten av dikterna, som de även gör här nedan, där de skapar som ett slags dialog med varandra.

Hjärtat vilar på mellangärdet

Nej
Vilar ej
Du är fortfarande död
Som i morgon också

Alldeles hjärtskärande rader. Man kan inte annat än att skriva ned dem, se till att man minns dem.

När man bläddrar vidare och närmar sig slutet inser man att diktsamlingen kan sägas strukteras med en cirkelkomposition. Det tycker jag är fint, att den börjar och slutar på liknande sätt. Det känns som en gestaltning av livet. Telefonen ringer, både i början och i slutet.

Diktsamlingen inleds:

Det ringer aldrig 
Inte så här tidigt
Inte hos mig
Det är för tidigt

[...] 

Det är det som är döden
Det att du aldrig svarar igen
Men att förstå det

Tårar är bara vätskeförlust
Jag svarade i telefon

Och avslutas:

Jag ser ditt ansikte framför mig
En ram av lysdioder omkring det
den första gång jag såg dig
Den sista minns jag inte
Jag visste ju inte

Det ringde

Och är det inte ofta så? Är det inte så det är? Vi minns första gången vi träffade någon, för att det gjorde intryck på oss. Men den sista gången? När vi ser en person för sista gången, kan det mycket väl vara utan att vi i stunden är medvetna om det. Det är den tragiska och hårda sanningen som Bodil Malmsten förmedlade till oss, genom dessa avslutande rader.

Jag kan inte i ord förklara, även om jag visserligen försökt, hur underbar denna diktsamling är. Har du inte läst den ännu, gör det! Jag tycker verkligen att alla borde läsa den. Den är så rak, så fin, så hjärtskärande. En sannare titel har aldrig någonsin givits en bok. Att läsa boken, som består av många innerliga tankar och känslor, lärdomar och insikter, känns som att Bodil Malmsten själv kommit fram till en, rivit ut sitt hjärta ur bröstkorgen och sagt: Här. Det här är hjärtat.