🕯️🕯️🕯️Snögubben & Tolv med posten av H.C. Andersen

En molnig dag i december är det perfekt att slå sig ned för att läsa en bok. Finns det något bättre att göra en advent som denna? Idag har det blivit dags att tända det tredje ljuset och läsa ytterligare en novell. Denna gång bjöd Novellix till min förtjusning på två noveller – Snögubben & Tolv med posten. Båda utspelar sig runt juletid men har två vitt skilda handlingsförlopp.

Ur Novellix förord

Hans Christian Andersen (1805-1875) är en av Danmarks största författare genom tiderna. Han växte upp i ett fattigt hem i Odense där han läste mycket och uppförde egna pjäser. Teater blev tidigt ett stort intresse och som 14-åring flyttade Andersen till Köpenhamn med ett mål – att bli känd som balettdansös. Det gick som bekant inte vägen, men det gjorde i gengäld författarskapet. Främst förknippas H.C. Andersen med sina sagor, som blev över 200 till antalet och numera är en permanent del av världslitteraturens skattkista, men han skrev också dikter, romaner, reseskildringar och skådespel och hans verk finns översatta till runt 150 språk.

Snögubben (1861)

Först ut är novellen Snögubben, översatt av Elisabet Björklund. En novell om en snögubbe och en hund. Snögubben börjar, efter hundens drömska beskrivningar, längta efter att komma in till kaminen. Novellen får ett ironiskt slut således, då snögubben, med eller utan kamin, kommer försvinna när plusgraderna stiger.

Natten var mycket lång, men inte för snögubben, han stod försjunken i sina egna vackra tankar, och de frös så att det knakade i dem.

H.C. Andersen, Snögubben

Novellen inleds med ett uttalande från den nygjorda snögubben, då han säger att det stormknakar i honom på grund av kylan. Solen håller på att gå ned. Snögubben är i sällskap av en hund, som fortfarande drömmer om kaminen som han brukade ligga framför. Han hade bara fina minnen från den tiden.

Är en kamin så vacker att se på, frågade snögubben. Liknar den mig?

Raka motsatsen, blev svaret. Hunden säger att snögubben nog kan se den från platsen där han står, och mycket riktigt kunde han det! Snögubben kunde inte förstå varför han lämnat henne (kaminen) men han hade varit illa tvungen, då de körde ut honom och band fast honom utomhus. Han hade bitet parets lilla pojke i benet efter att pojken tagit det ben som han gnagde på ifrån honom. Ett ben för ett ben, resonerade han.

Snögubbens allra högsta önskan, hans allra varmaste önskan, menar han, är att få komma in dit, vara nära kaminen. Men dit in skulle han aldrig komma, förklarade hunden, för kom han till kaminen så skulle det innebära slutet för honom. Men hela dagen stod han ändå och tittade in genom fönstret, och rummet såg ännu mer inbjudande ut i skymningen.

På morgonen var fönstren i källarvåningen frusna, de bar de allra vackraste isblommor som någon snögubbe kunde begära, men de dolde kaminen. Rutorna ville inte tina upp, han kunde inte se henne. Det knastrade och knäppte, det var minsann en frost som borde ha gjort en snögubbe förtjust. Men han var inte förtjust, han kunde och borde ha känt sig lycklig, men han var inte lycklig, han led av kaminlängtan.

Och från och med den morgonen blev det ett väderskifte från snö till tö. Han sade ingenting men en morgon störtade han bara omkull.

Tövädret tilltog, snögubben avtog.

Novellen avslutas därefter med småflickor som går ut på herrgården och sjunger verser om den kommande våren. Novellen når sitt oundvikliga och perfekta slut: vintern är slut, och snögubben, som varit denna novells titelkaraktär, finns inte mer. Ingen tänkte på honom längre när snön var borta.

---

Tolv med posten (1861)

Den andra (och sista) novellen i denna samling är Tolv med posten, översatt av Karl Johan Backman. Trots att novellen bara är sju sidor kort fann jag den mycket humoristisk. Med posten kommer årets tolv månader, där alla för med sig mycket olika saker…

Den stora postvagnen stannade utanför stadens port; med tolv personer i; inga fler kunde rymmas, alla platser var upptagna.

H.C. Andersen, Tolv med posten

Det är nyårsafton och klockan slår tolv när denna novell inleds. Den stora postvagnen stannade utanför porten. Inuti denna vagn fanns det tolv personer – en representant för en av årets alla månader.

Januari är först ut, som säger sig vara den som fasligt många sätter sitt hopp till. Februarius kommer därnäst och är den som har den kortaste livstiden i hela familjen. Marsch kommer in med raska steg, blir tillknuffad. April bjuder in till bröllop och begravningar, och kan både skratta och gråta i regn och solsken. Fröken Maj stiger ur vagnen iklädd sommardräkt och galoscher. Den unga frun Juni skulle hålla kalas på årets längsta dag, och var i sällskap av sin yngre bror Julius, som var sommarklädd och endast iklädd badmössa och simbyxor. Madam Augusti var fet och varm och frukthandlerska. September var målare till yrket som skogen fick erfara när löven skiftade färg på sitt vackra sätt. Oktober, årets possessionat, talade om lantbruk, vilket man inte hörde mycket av över all hosta, då November hade fått snuva och använde sig av lakan i stället för näsdukar. Slutligen kom December, och fastän hon frös strålade ögonen som två klara stjärnor.

När alla representanter, nyår i all ära, var samlade kunde vagnen köra vidare. När en månad var passerad skulle kaptenen, i slutet av varje månad, anteckna hur var och en uppfört sig.

När ett år har passerat skall jag säga dig, vad de tolv har medfört åt dig, mig och oss allesammans. Nu vet jag det inte, och de vet det väl inte heller själva – för det är en underlig tid vi lever i!

Det var mycket trevligt att denna gång få läsa två noveller av samma författare i stället för bara en. Dessa två var därför något kortare (ingen översteg tio sidor) men underbera att läsa som historier med ett klart och tydligt jultema.