Idag, för 250 år sedan, föddes kärleksromanernas okrönta drottning. Den 16 december år 1775 föddes den engelska författaren Jane Austen – som jag tror att de flesta känner till namnet, oavsett om man har läst henne eller inte. Hon har skrivit ett flertal verk, alla lästa, citerade, älskade. Och dagen till ära är ännu en klassiker läst – Stolthet och fördom – på svenska, i underbar översättning av Gunn-Britt Sundström.

Om Jane Austen

Jane Austen (1775-1817) har författat några av världslitteraturens mest oförglömliga klassiker. Romaner som Förnuft och känsla (1811), Stolthet och fördom (1813), Mansfield Park (1814) och Emma (1815), alla framgångsrikt filmatiserade, är ständigt lästa och aldrig bortglömda. Hon dog fyrtiotvå år gammal och romanerna Northanger Abbey (1818), Övertalning (1818) och Lady Susan (1871) utkom postumt.

Denna roman hade jag aldrig tidigare läst, och jag vet inte hur det hade kunnat dröja så länge med detta mästerverk. Den stod och dammade i bokhyllan länge nog. Den publicerades för lite mer än 200 år sedan, år 1813 för att vara exakt, är uppdelad i tre delar och är 468 sidor lång – men för min del hade den gärna fått vara längre. Från början till slut var den det mästerverk jag alltid fått till mig att den skulle vara. En läsupplevelse jag sent kommer att glömma.

Det är en allmänt vedertagen sanning att en ogift man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av en hustru.

Jane Austen, Stolthet och fördom

På detta mycket välkända sätt inledde Jane Austen sin roman från 1813. Denna början är perfekt med tanke på att den på ett sätt sammanfattar hela boken. Efter dessa rader var skrivna (och lästa) påbörjade bokens handling med mrs Bennet som gick in till sin make för att tala om att en man – mr Bingley – hade flyttat till Netherfield Park. Och bortsett från det faktum att detta var en ogift, ung man ryktades det även att han hade en stor förmögenhet. I hennes ögon var detta perfekt. Självfallet måste han gifta sig med en av deras döttrar, då det faktiskt hade blivit mrs Bennets enda mål i livet efter att ha fött fem döttrar, att få se alla sina döttrar bra gifta.

I sin helhet tycker jag att denna bok är oerhört välskriven, men dessa delar är så skickligt skrivna att det nästan inte känns på riktigt. Mr Bennet ger inget sken av att vilja intressera sig för att hälsa på mr Bingley i det första kapitlet, men när vi bläddrar vidare till det andra kapitlet står det på följande sätt:

Mr Bennet var en av de första som avlade visit hos mr Bingley. Han hade hela tiden tänkt gå dit, fastän han in i det sista vidhöll för sin hustru att han inte skulle göra det, och ända till kvällen efter att visiten hade skett var hon ovetande om den.

Det finns något mycket humoristiskt över dessa rader. En man som hemligt gjort visit hos en man som han försäkrat sin fru om att han aldrig skulle besöka, för att sedan göra det ändå – vilket han alltid hade haft för avsikt att göra – och inte tala om det med en gång, utan i stället drar han ut på det. Antagligen, föreställer jag mig, för att han vet hur glad mrs Bennet kommer att bli.

Kort därefter, redan i nästa kapitel för att vara exakt, äger den stundande balen rum, där dels mr Bingley dansar två (!) danser med Jane Bennet, och dels där läsaren får sin allra första beskrivning om mr Darcy:

[H]ans vän, mr Darcy, drog genast allas uppmärksamhet till sig med sin långa, smärta figur, sitt vackra ansikte och sin förnäma uppsyn samt ryktet som var allmänt spritt fem minuter efter att han kommit in att han hade tiotusen om året.

Det sistnämnda är viktigt visar det sig att lägga på minnet, för vid detta lag vet vi alla, tack vare Austens välformulerade inledning, vad en man försedd med en hygglig förmögenhet måste vara i behov av. Och detta var ett faktum som drog många blickar mot honom, och alla tyckte att han var mycket stilig, men mycket snabbt därefter märktes det att han var väldigt högfärdig och ansåg sig vara bättre än alla andra.

Elizabeth överhörde ett samtal som jag tror i allmänhet är en mycket välkänd scen ur boken, då mr Bingley samtalar med Darcy och försöker få honom att dansa, men Darcy går inte att övertala. Ingen är söt nog på balen, och när hans blick möter Elizabeths, som sitter bakom dem, säger han att hon inte är vacker nog för att dansa med. Man kan därför inte påstå på något sätt att detta var kärlek vid första ögonkastet för någon av dem. Darcy sade att den enda person söt nog att dansa med var Jane, och hon var reserverad för mr Bingley.

Angående detta har jag två tankar: (1) Antingen är det så att mr Darcy helt enkelt inte hade fattat tycke för någon under balen eller (2) var allt detta bara en ursäkt. Mr Darcy, får vi reda på, är blyg och samtalar ogärna i dessa sammanhang med människor han inte känner. Min teori är därför att han bara ursäktade sig, slängde ur sig Janes namn för att det skulle vara som ett slags ”bro code” att inte dansa med en kvinna som hans vän så tydligt var intresserad av. Och vad gäller att Elizabeth inte skulle ha varit söt nog för att dansa med, var nog detta bara ytterligare en ursäkt för att inte behöva dansa över huvud taget, för skulle han behöva dansa med en dam skulle han säkert behöva dansa med flera.

Denna konversation dem emellan gjorde mrs Bennet till Darcys största kritiker.

Vi bläddrar visare till det femte kapitlet, där Familjen Bennet besöker Familjen Lucas. De talade om balen, och om mr Darcy, och döttrarna Lucas sade att de hade hört att Darcy var mycket älskvärd av de han känner och tyst i övriga fall. Mrs Bennet avfärdade detta helt, och Mary bestämde sig för att inflika:

Stolthet och fåfänga är olika saker, trots att orden ofta används synonymt. En människa kan vara stolt utan att vara fåfäng. Stolthet har mest att göra med vad vi anser om oss själva, fåfänga med vad vi vill att andra ska tycka om oss.

Två kapitel senare får Jane ett brev adresserat till sig angående middag på Netherfield. Hon rider dit, blir dyngsur och som följd: förkyld. Detta oroar Elizabeth och hon bestämmer sig att gå dit till fots. Detta innebär att hon kommer behöva vara i samma rum som den oförskämde mr Darcy, men hon är så orolig för sin syster att hon inte bryr sig om det.

Ett tag efter att systrarna återvänt hem hade mr Bennet fått ett brev från mr Collins, som var släkt till familjen. Han kom till middagen, var en mycket vältalig man, och tittade mycket på Elizabeth. Han hade kommit dit i avsikt att gifta sig med en av familjens fem döttrar, och då han insåg att ryktet stämde – att de alla var söta och älskliga – valde han mellan Jane och Elizabeth.

Mycket kortvarigt en dag senare kom mr Bingley och Darcy ridandes. Bingley ville bara se Jane. Och Darcy? Han fick anstränga sig för att blicken inte skulle stanna på Elizabeth.

Ett kapitel senare kommer mr Wickham på besök. Ett viktigt besök, visar det sig för läsaren, då det han säger om mr Darcy ger Elizabeth en bild av honom, eller rättare sagt: bekräftar hennes redan existerande fördomar kring mr Darcy. Hon får reda på att de var barndomsvänner, Wickham och Darcy, och att Darcy till och med är hans gudfar. Men den stora bekännelsen är denna: När Darcys far dog skulle nästa lediga pastorat tillfalla Wickham, vilket Darcy omöjliggjorde.

Mr Bingley håller två kapitel senare i en bal på Netherfield Park, under vilken Elizabeth till slut (efter att först ha dansat med klumpiga Collins, trots att ha förväntat sig en dans med Wickham) dansar med mr Darcy. De turas om att tala, att ställa frågor och att besvara dem, och efter en stund, när kallpratet tagit slut, bestämmer sig Elizabeth för att erkänna att hon tycker att de verkar fungera likartat, då de båda är tystlåtna och är ovilliga att yttra sig om de inte har något att säga som får hela rummet att häpna. Efter denna dans går miss Bingley fram till Elizabeth för att delge henne ett (vet vi) sanningens ord, men Elizabeth vägrar tro henne då hon säger:

Vad beträffar att mr Darcy skulle ha behandlat honom illa är fullständigt osant, han har tvärtom alltid varit utomordentligt god mot honom, trots att George Wickham har uppträtt skamligt.

I det nittonde kapitlet får familjen besök av mr Collins, som vill tala med Elizabeth i enrum. Hon känner sig som en fånge i sitt eget kök när han ber om hennes hand. Hon tackar nej, men han står på sig, säger: Det är vanligt för unga damer att tacka nej till en man vid första anbudet, men att han inte tvivlar på att de kommer att gifta sig.

Om det jag hittils har sagt kan framstå som uppmuntran för er, då vet jag inte hur jag ska uttrycka mitt nej för att ni ska få klart för er att det är ett nej.

Att ett nej är ett nej verkar ha varit svårt genom alla tider. Men mrs Bennet blir frustrerad på sin dotter som gjort avslag på frieriet och vänder sig till sin man i biblioteket för att få honom att ändra deras dotters åsikt.

Du har ett svårt val framför dig, Elizabeth. Från denna dag kommer du att vara en främling för den ena av dina föräldrar. Din mor vill aldrig se dig mer om du inte gifter dig med mr Collins, och jag vill aldrig se dig mer om du gör det.

Det är efter detta kapitel som nya sprickor uppenbarar sig. Hälften fångat, hälften vunnet. Jane får ett brev från miss Bingley som förkunnar att mr Bingley far till London ett tag (sant) och att han fattat tycke för miss Darcy (falskt). Som vilken förälskad kvinna som helst blev hon alldeles förtvivlad av detta falska faktum.

Ny del, nytt kapitel. I ett nytt brev står det att mr Bingley bosätter sig i London över vintern. Jane far till slut till London, och hoppas bli uppsökt av Bingley som hon säger vet att hon är där. Hon skrev det i ett brev till hans syster, men det brevet nådde honom aldrig.

Under denna tid, och under egentligen bokens hela andra del, besöker Elizabeth Charlotte, som förr var känd som miss Lucas men numera var mrs Collins. Till denna prästgård hade Darcy börjat komma allt oftare, vilket Elizabeth inte förstod sig på.

Det kunde inte vara för umgängets skull, eftersom han ofta satt i tio minuter utan att öppna munnen, och när han väl yttrade något verkade det vara mer av tvång än av fri vilja – en eftergift för konvenansen, inte något som roade honom.

Charlotte påstår att Darcy har blivit svag för Elizabeth, men det vägrar hon tro på. Men efter det stötte de ofta ihop med varandra. Hon förstår inte varför. Hon har ju till och med berättat för honom att hon ofta går den promenadsträckan – att det är hennes favoritväg – men deras vägar fortsätter att korsas. Det tycker hon – men bara hon! – är märkligt.

Dessa avsnitt ler jag mycket åt när jag läser, och jag tolkar allt på följande sätt: Elizabeths fördomar (och stolthet) färgar hennes åsikter om honom, vilket gör henne oförmögen till att se hur han, så olik henne, skulle kunna tycka om henne.

På en av sina promenader stöter hon ihop med Överste Fitzwilliam. Det han säger stärker hennes fördomar ytterligare. Han säger att mr Bingley nog har mycket att tacka mr Darcy för, då han avrådde honom från att gifta sig med en kvinna. Elizabeth tänkte direkt på sin syster och att detta hela tiden varit anledningen till Bingleys plötsliga kyla mot Jane.

Elizabeth tänker och tänker…

och hon kom till sist fram till att hans ingripande måste ha styrts dels av denna den värsta sortens stolthet, dels av att han ville reservera mr Bingley för sin syster.

Olyckligtvis för mr Darcy kom detta mycket olämpligt, för i nästa kapitel steg han in i rummet, två dagar innan sin avresa, frågade om Elizabeths hälsa och familj, och sade sedan:

Jag har kämpat förgäves. Det går inte. Jag rår inte på mina känslor. Jag måste få tala om hur varmt jag beundrar och älskar er.

Elizabeth sade ingenting. Hon fylldes av misstro. Hade han verkligen friat? Till en början hade hon betraktat hans ord som en komplimang, att bli älskad av en sådan man, men när han fortsatte sitt tal och sade att dessa känslor var mot hans vilja, trots förnuft och mot hans natur, bestämde hon sig för att inte besvara hans känslor. I stället blir denna kärleksförklaring till ett gräl: Elizabeth får det bekräftat att han hade separerat Bingley från Jane. Allt var sant. Och med tanke på att han blev sårad av hennes ord, måste han såra henne.

I ett brev som Darcy har skrivit, och själv levererar, till Elizabeth förklarar han allt. Han förklarar att han separerade Bingley från Jane på grund av något som han tyckte sin bevittna under balen på Netherfield – han såg sin vän, upp över öronen förälskad, och han såg Jane, som inte verkade hysa samma varma känslor för honom och kände därför starkt att han måste skydda sin vän från en olycklig förbindelse med en kvinna som aldrig kommer kunna göra honom lycklig. Han berättade även sanningen om Wickham: Till en början skulle ha få tillträde till ett ledigt pastorat – det var sant, det stod i testamentet – men sedan bestämde sig Wickham för att studera juridik, vilket han skulle behöva mer pengar för, vilket han också fick. Sedan, när ett pastorat väl blev ledigt, ville han även få det. Då satte Darcy ner sin fot, omöjliggjorde det – vilket även Wickham sade – för han verkade vara ute efter pengar, vilket även förstärktes över något som rörde Darcys syster, som blev uppvaktad av Wickham en tid i hopp om att komma åt hennes förmögenhet.

Den tredje delen inleds kort därefter och Elizabeth befinner sig på Pemberley – där Darcy är husägare – med sin moster och morbror. Till hennes lättnad var han inte där. Men husföreståndarinnan hade inget annat än lovord att säga om mr Darcy:

Jag har aldrig hört ett ont ord från honom i hela mitt liv, och jag har känt honom sedan han var fyra år gammal.

Men när de varit där ett tag dök till slut mr Darcy upp – mycket oväntat. Då var han lika älskvärd som i de ord husföreståndarinnan yttrat, vilket fick Elizabeth att fundera på om hon verkligen kunde ha missbedömt honom så illa, hon som alltid tyckt sig ha så god personkännedom.

När Elizabeth återvänder hem väntar brev från Jane: Lydia, deras yngre syster, hade rymt sin väg till Skottland – med mr Wickham! Elizabeth gråter och klandrar sig själv. Den kunskap hon satt inne på hade kunnat förhindra detta, tänkte hon. Men mr Gardiner, flickornas morbror, hittade henne då han reste till London för att leta. Han erbjöd Wickham en summa pengar och det unga paret kunde då gifta sig i stället för att leva i fördärvet som ett ogift par.

När Lydia återvänder hem, efter att ha varit borta i tre månader, återvänder hon som mrs Wickham och att se dem samspela med varandra bekräftar en farhåga som Elizabeth haft angående förbindelsen:

Wickhams kärlek till Lydia visade sig vara precis som Elizabeth hade väntat sig – inte lika stor som hennes till honom.

Därefter, under bokens sista tio kapitel, går det undan. Elizabeth får reda på att Darcy spelade en roll i att få hem Lydia. Mr Bingley och Darcy kommer på middag, där det märks att Bingley fortfarande hyser mycket varma känslor för Jane. Bingley ber mr Bennet om Janes hand – en framgång som gjorde att familjen Bennet hyllades, trots att alla tidigare hade ansett att samma familj var dömd till olycka efter Lydias rymning.

Lady Catherine De Bourgh (Darcys moster) kommer på besök i avsikt att tala förstånd med Elizabeth. Hon har hört ett rykte om att Darcy friat och vill försäkra sig om att de inte är förlovade, då hon vill att Darcy ska gifta sig med hennes egen dotter – en förbindelse som har varit påtänkt sedan de låg i vaggan båda två. Lady Catherine vill höra att Elizabeth inte skulle tacka ja om han friade till henne, men Elizabeth förstår inte varför han skulle fria till henne om han nu är så förtjust i hennes dotter, som Lady Catherine påstår att han är.

Denna scen är så förtjusande att jag vill bjuda på ett utdrag:

”Svara nu en gång för alla, är ni förlovad med honom?”

”Nej, det är jag inte.”

Lady Catherine såg lättad ut.

”Och vill ni lova mig att aldrig ingå en sådan förlovning?”

”Det kan jag inte lova.”

Jag älskar denna dialog, för nu blev det för första gången tydligt, för läsaren och kanske för Elizabeth själv, hur hon verkligen kände för Darcy.

Några dagar senare är de också förlovade, hemligt förlovade. Darcy går in till mr Bennets arbetsrum för att be om hennes hand. Vi vet inte vad som sades där inne. Allt vi vet är att när han går ut därifrån och möter Elizabeths blick, ler han. Och då Elizabeth försäkrar sin far om att hon faktiskt älskar honom, har han ingenting att invända.

I bokens näst sista kapitel frågar Elizabeth sin blivande make vad som gjorde att han intresserade sig för henne, och är helt övertygad om att det måste ha varit oförskämdheten, men det var inte hans svar, utan hans svar löd som följer:

Jag kan inte säga exakt när eller var det började, hur du såg ut eller vad du sade. Det är så länge sedan. Jag var redan mitt i det innan jag märkte att det hade börjat.

Jag tänkte på Austens inledande fraser när jag kom fram till slutet. Jag står fast vid det jag skrev, att raderna sammanfattar hela boken, för även om det nog var tänkt att vara just en allmän, vedertagen sanning, så stämmer det in på Elizabeth och Darcy, då han var en ogift man, försedd med en hygglig förmögenhet och därmed i behov av en hustru. Och det var precis så denna 468 sidiga roman slutade.