Någonting som jag måste erkänna mig skydlig till är att det händer – kanske oftare än jag trott – att jag läser om samma böcker. Denna gång är inget undantag. En klassiker, en favorit i repris, som jag läst minst tre gånger det senaste året. Novellen är inspirerad av den psykos Charlotte Perkins Gilman fick efter sin dotters födelse. Berättaren har förts till en förfallen herrgård i kolonialstil av sin make, som är läkare – vilket borde vara till hennes fördel men snarare är en tragisk nackdel. Dit har hon blivit förd för att behandlas för det som han diagnosticerat som ”en släng av hysteri”. Genom vila och förbud mot intellektuell verksamhet ska man bli frisk, tänkte man då. Skrivandet – som hon vill ägna sig åt – måste därför ske i smyg, och den i smyg förda dagboken är en motståndshandling. Berättaren blir således besatt (också på grund av strikt vila och förbud) av att tolka tapetens budskap – en allegori för patriarkatets inspärrning av kvinnor.

Novellen utkom på Novellix 2022, i översättning av Amanda Svensson och med ett nyskrivet förord av Ebba Witt-Brattström.

Om Charlotte Perkins Gilman

Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var en amerikansk författare och feminist. Förutom romaner skrev hon böcker om ekonomi och kvinnors yrkesarbete. Hennes mest berömda verk är Woman and Economics (1898), även om hon idag kanske är mer förknippad med novellen Den gula tapeten (1892). Hon låg också bakom månadsmagasinet The Forerunner, som gavs ut mellan 1909 och 1916 och där Perkins Gilman själv skrev allt innehåll. Målet var att få kvinnor att börja läsa och ifrågasätta sin roll som passiv utförare av hushållstjänster. Perkins Gilman såg ojämlikheten mellan könen som ett resultat av samhällsstrukturen snarare än av biologiska faktorer. I sina böcker propagerade hon för mer jämlika äktenskap, och hon förutspådde att barnuppfostran och annat oavlönat arbete i hemmen skulle utvecklas till marknadsbaserade tjänster. Idag betraktas Charlotte Perkins Gilman av många som den feministiska nationalekonomins moder.

När man talar om, eller ska tala om, denna novell är det viktigt att ta upp hysterins guldålder, som man brukar kalla den tid som sträcker sig från år 1870 fram till första världskrigets slut år 1918. Och i mitten av detta tidsspann – år 1892 – utgavs Den gula tapeten; en novell som skildrar huvudpersonens förlossningsdepression, något som vid denna tid faktiskt betraktades som just hysteri. Hon uppvisade starka känslor samt fysiska symptom men utan att man tyckte att någon fysisk orsak kunde konstateras, trots barnafödandet. Men det var så man betraktade kvinnans psykiska tillstånd vid denna tid – som en släng av hysteri.

John vet inte hur mycket jag faktiskt lider. Han vet att det inte finns någon anledning till att jag skulle lida, och det räcker för honom.

Charlotte Perkins Gilman, Den gula tapeten

Berättaren konstaterar i den allra första meningen, som utgör novellens första stycke, att det inte hör till vanligheterna att så enkla människor som hon och John ändå är, att de tillbringar sommaren på ett så fint lantgods som de nu var i. Men något märkligt måste det ändock vara med huset – varför skulle det annars säljas så billigt och stå tomt så länge? Men John, som berättaren ger en beskrivning av mycket tidigt, har svaren på allting, vilket kan förklaras som följer:

John är ytterst rationell till sin natur. Han har inget tålamod med religiositet, hyser en intensiv avsmak för vidskeplighet, och fnyser öppet åt allt prat om sådant som man inte kan se eller ta på eller ställa upp i prydliga kolumner.

Under denna tid får hon inte utföra något som helst arbete förrän hon tillfrisknat helt. Men hon håller inte med sin make utan tror att lite arbete skulle göra henne gott. Så hon skriver dagbok, som ett sätt att göra ett tyst motstånd, för hon slutar skriva så fort han kommer i närheten. Hon slutar till sist beskriva sin make och känner att hon måste skriva något om tapeten, denna hemska tapet. Hon har aldrig sett en fulare tapet i hela sitt liv.

Färgen är motbjudande, nästan kväljande – en osande, smutsgul färg, märkligt blekt av det långsamt vandrande solljuset.

Till slut klagar hon på den, hon säger att hon vill därifrån. Åka kan de inte, men hon kan flyttas till ett annat rum, säger han. Men detta sker inte heller – tapeten fängslar henne. Men han försökte ändå vara tillmötesgående. Jag har läst denna novell minst tre gånger och är av åsikten att hennes man ändå bryr sig om henne, att han rentav älskar henne. Men de levde i en tid då det var såhär det såg ut – han följer bara konventionerna och medicinska direktiv. Då han är en rationell person – som vi fått förklarat för oss – har han ingen anledning att tro att man inte kan lita på medicinen vad gäller allt. Men han bryr sig om henne:

Han är väldigt ömsint och kärleksfull och låter mig knappt röra ett finger utan att ge mig tydliga direktiv.

Och till slut har det gått två veckor sedan lusten att skriva infann sig. Hon beskriver att John kan försvinna hela dagar, när fallen på sjukhuset är så pass allvarliga – tur att hennes inte är allvarligt! – och hon tänker:

Det är meningen att jag ska vara ett stöd för John, en tröst och lisa, och i stället är jag redan på sätt och vis en börda!

När jag läste detta tänkte jag på det nyfödda barnet, som inte hade nämnts ännu, men gör det två stycken senare. Att hon förväntas finnas där för honom under denna nya tid i deras liv, då det är nytt för honom och han inte vet vad som ska göras. Han jobbar ju dessutom så mycket och verkar inte vara hemma mycket. Hon känner sig tacksam över att de har lite hemhjälp. Men hon då? Vem tar hand om henne?

Om en välrenommerad läkare, som därtill är ens egen make, försäkrar släkt och vänner om att det egentligen inte är något fel på en annat än en tillfällig nervös depression – en släng av hysteri – vad ska man då ta sig till?

Barnet nämns för första gången sju sidor in i novellen. Hon säger att Mary – tjänsteflickan – är underbar med honom, pojken som är så rar, men att hon trots det inte kan vara tillsammans med honom då det gör henne nervös. Det står ingenstans i novellen att hon precis fött barn, liksom vi inte vet något om detta barns ålder, men det gör ingenting. För det är genom att inte nämna dessa saker, det faktum att hon nämner honom ytterst sällan, som säger mest. Den depression hon har hamnat i är ju på grund av honom. Det handlar inte ens om att hon ska vila och ägna sig åt tankeverksamheter i princip inte alls, för det märks på andra sätt att vår huvudperson inte bryr sig om sådant – hon skriver dagbok i smyg, hon sover inte, hon ägnar sig åt sina fantasier. Hon kanske respekterar sin make, och därför ägnar sig åt allt detta i smyg, men någon tillit finns inte där. Man skulle kunna säga att hon inte litar på sin make trots att han är läkare, men det är snarare att hon inte litar på sin make på grund av att han är läkare. Respekt och tillit är två centrala begrepp i denna novell, då det bland annat är respekten för läkarmaken John som möjliggör att hon isoleras i ett rum med en gul tapet för att få sinnesro.

Det ser ut som en kvinna som hukar sig ock kryper runt bakom mönstret. Jag tycker verkligen inte om det. Jag undrar – jag börjar tänka – att jag önskar att John skulle ta mig härifrån!

Hon försöker prata med John om att få åka hem tidigare, men enligt honom var det inte möjligt. Det var tre veckor kvar av kontraktet och reparationerna hemma var ännu inte färdiga. Han försäkrade henne om att hon var på bättringsvägen. ”Kroppsligt kanske”, ville hon säga då. Då har de varit där i omkring två månader, kroppen är nog på väg att återhämta sig efter förlossningen, men i sitt sinne märker hon att hon inte alls mår bättre. Och hans kur får ju faktiskt motsatt effekt. När hon inte får åka hem tidigare gör inte det att hon vilar mer, utan i stället ägnar hon sig åt tapeten och vill lösa dess gåta. Hon skriver till och med att hon tycker sig må bättre trots att hon inte får någon sömn. Hon är övertygad om att hon sett kvinnan i tapeten ta sig ut om nätterna. Inte kan man sova då, när natten är så spännande och man tror att man kommer få syn på något som bekräftar allt.

I slutet av novellen har hon rivit bort hela tapeten. Hon låste dörren och slängde ut nyckeln genom fönstret. John bankar och slår på dörren när han kommer hem. Han vill hämta en yxa, men hon tycker att det vore synd att förstöra den fina dörren. Han svimmar av åsynen som möter honom, hon kravlar över honom, ut genom dörren.

Även om tanken var god från John – tanken på vila och återhämtning – får detta alltså en motsatt effekt. Kanske såg han det i denna slutscen. Men han visste inget annat sätt att ”bota” henne på. Trots att berättarjaget kände det i sin kropp att det var fel tillvägagångssätt för att tillfriskna var det respekten och tilliten som hon kände inför sin make som gjorde det omöjligt för henne att säga emot. Hon respekterade sin make, men samtidigt kunde hon inte förmå sig att lyda hans kommandon; tilliten saknades. Och i stället för att ta henne på allvar försummades hennes ord och hon reducerades därmed till sin diagnos – en släng av hysteri.