🕯️🕯️🕯️🕯️Stenen i sjön Rottnen av Selma Lagerlöf (1914)

Denna adventskalender går nu mot sitt slut, och det har blivit dags att läsa den sista novellen och välkomna julen som kommer med stormsteg. Vad underbart, tänker man då, att få läsa en novell av Selma Lagerlöf! Tiden har gått fort, och det blir ännu tydligare i denna sista novell när årstiderna växlar fort och man väntar på något alldeles underbart: hoppet om bättre tider.

Ur Novellix förord

Selma Lagerlöf (1858-1940) är en av Sveriges mest kända författare. Hon debuterade 1891 med Gösta Berlings saga, en av svensk litteraturs största klassiker. Denna fantastiska skröna var ett banbrytande verk, som ställde rådande realistiska och sakliga stilideal på ända. Internationellt är Lagerlöf mest känd för Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, som skrevs i två delar och gavs ut 1906 och 1907. Två år senare tilldelades hon som första kvinna Nobelpriset i litteratur. Selma Lagerlöf var även första kvinna att väljas in i Svenska Akademien och en av ursprungsledamöterna i Samfundet de Nio. Hennes böcker har översatts till över 60 olika språk och ett flertal pjäser, operor och filmer bygger på hennes verk. Selma Lagerlöf dog 1940 i sitt hem på Mårbacka, samma herrgård som hon fötts i.

Stenen i sjön Rottnen (1914)

I denna novell befinner vi oss i 1600-talets Värmland, där fattigdom och torka råder. Inte minst för prästen, som är denna novells huvudperson. Inte en droppe regn har kommit på flera månader, och sedan i november kommer den allra första nederbörden: snö. Plötsligt blir det julafton, och prästen har i denna rådande torka och fattigdom nio små munnar att mätta…

I december, när det här hårda året äntligen led mot sitt slut och allting redan var så svårt att det inte tycktes kunna bli värre, möttes den fattiga prästen av sin värsta prövning.

Selma Lagerlöf, Stenen i sjön Rottnen

En vårsöndag i april håller en präst en predikan under en gudstjänst:

Prästen var stor och grov med stark röst och väldiga nävar och tedde sig som en karlakarl. Han var så mörk, att den, som såg honom utan att veta vem han var, nästan kunde bli rädd för honom.

Utanför kyrkan, under tiden som hans predikan pågick, hördes stampande steg och röster. Han tänkte att de bara var sena till gudstjänsten och hoppades att stegen och rösterna snart skulle avta, men så var inte fallet, och i nästa stund öppnas kyrkporten. Allas ögon vändes mot dem och bort från prästen. Det blev svårt att fortsätta med läsningen när allas blickar drogs till nykomlingarna. Han tänkte:

Han var van vid förödmjukelse och förakt, men detta stirrande var ändå något som han inte tyckte sig böra tåla.

Efteråt såg han bara helt förstörd ut. Han tänkte på sin situation: en utfattig präst med tre barn mellan åldrarna 2-5 att försörja. Hur skulle detta gå?

Det hade kommit en tjej till gudstjänsten – Gudrun Ivarsdotter. Hon var en rik bondflicka i socknen som ännu inte tackat ja till någon friare. Prästen hade själv friat efter klockarens råd och hon hade nu kommit till gudstjänsten för att lämna sitt svar. Hon satt kvar när han kom ut. Av förödmjukelse bad han henne att rida långt därifrån och aldrig visa sig för hans ögon igen.

Efter denna vårsöndag i april gick årstiderna sakta men säkert. Inget regn kom. Det blev torka. Men sedan:

I november äntligen kom det litet nederbörd. Det var snö. Den föll på hårdfrusen mark, och den räckte inte till före, den räckte inte till någonting, det var bara så mycket att man inte mer såg den uttorkade marken.

Prästen blev kallad i sockenbud flera mil bortåt skogsbygden till en döende fattig fiskaränka. Där såg han sex barn som snart skulle bli föräldralösa. När prästen frågade frun om hon inte hade några grannar svarade hon att hon hade en (1). Uppåt Rottnesjön fanns en stor gård som ägdes av Gudrun Ivarsdotter, men hon ville inte hjälpa till. På vägen därifrån lade han märke till en sten som låg i vattenbrynet. I den ristade han in årtalet: 1640.

Ett par dagar senare var det julafton. Han hade varit i julbadstuga med alla nio barn och kokade nu gröt åt alla. Plötsligt knackade det på dörren, och av alla personer hade han aldrig kunnat föreställa sig att se Gudrun Ivarsdotters ansikte. Hon bad om ursäkt för hur hon uppträtt i kyrkan den där vårsöndagen för alla dessa månader sedan och sade att hon sedan den dagen varit rädd för honom, för olyckor hade skett henne det senaste året och tänkte att det berodde på honom, att han besatt den makten som präst, som Guds predikare.

Novellen slutar således med att hon stannar där; i byn, hos honom, med indikation om att hon slutligen accepterat hans frieri. Slutet gott, allting gott, som man brukar säga.