I denna bok från 2024 får läsaren följa bröderna Koubek, Peter och Ivan, efter förlusten av deras far. De lever olika liv, är olika som personer, men deras sporadiska kontakt får ändå deras vägar att korsas då och då. Samvaron blir svår, när Peter bara ser Ivan som ett litet geni och Ivan ser Peter som den högtravande advokaten som alltid ska ha rätt, alltid ska tro att han är bättre än alla andra.

Sally Rooney

Sally Rooney (f. 1991) är en irländsk författare. Hon studerade engelska vid Trinity College i Dublin. Hon fick ett omedelbart genombrott med sin debut Samtal med vänner (2017). Bland hennes kritikerhyllade och prisbelönta romaner märks Normala människor (2018), som tilldelades Costa Novel Award 2019, nominerades till Bookerpriset och blev en framgångsrik tv-serie som sänts på SVT.

Detta var en bok som positivt överraskade mig. Tidigare hade jag bara läst debutromanen Samtal med vänner, som jag inte riktigt fastnade för, trots att den fick ett sådant genomslag. Och ska jag vara helt ärlig fastnade jag för den boken så pass lite att jag inte ville läsa något mer av henne, och på två år gjorde jag inte det. Men så 2024 kom denna. Jag hade ingen intention att läsa den, men när den blev så omtalad kände jag mig nästan tvungen att läsa den, även om det fortfarande dröjde ett år efter dess utgivning, för att se vad allt handlade om.

Every day, it grows deeper, more and more is forgotten, less and less really known for certain.

Sally Rooney, Intermezzo

Jag tyckte om sättet den var skriven på, från början till slut. Hur man fick följa de två bröderna, hur Peters kapitel hade en annan brådska, ord som sållats bort, medan Ivans kapitel höll ett jämnare, lugnare tempo. Peters kapitel genomsyrades av inre monologer, snabba och registrerade intryck, medan Ivans var logiska och nästan kalla, tills han träffade Margaret och monologerna gick över till en mer hjärtskärande känsla.

Jag fastnade snabbt för själva formen och språket. Boken är skriven i presens men genomsyras av händelser där alla redan inträffat och bröderna befinner sig därför i efterdyningarna av allt detta. Men mest utstående är begravningen, att deras pappa dött, för hela romanen utspelar sig under de månader som följde. Det är här romanen börjar, till och med.

Didn’t seem fair on the young lad. That suit at the funeral. With the braces on his teeth, the supreme discomfort of the adolescent.

Dessa ord inleder den 437-sidiga romanen, som är uppdelad i tre delar där läsaren (till stor del) i varannat kapitel får följa Peter och i varannat Ivan, bröder som är väldigt olika. Det enda de verkar ha gemensamt är det faktum att de är familj och att båda nu måste leva med sorgen efter pappans bortgång. Det går därför inte att förneka att sorg är ett centralt tema som genomsyrar hela boken, från början till slut.

Men även kärlek, måste man ändå säga, genomsyrar boken. Jag brydde mig inte om de fåtal sexscener som dök upp ibland, som jag inte riktigt tyckte medförde något särskilt i boken, men i boken träder tre kvinnor fram som agerar kärleksintressen. Först och främst är Sylvia, som var tillsammans med Peter i många år, hon blev praktiskt taget en del av familjen, men efter att hon var med om en hemsk olycka gjorde hon slut med Peter. Han träffar i stället Naomi, en mycket yngre tjej – en student som inte riktigt tar livet på allvar – och han blir kär i henne, trots att han håller sig på avstånd, trots att känslorna för Sylvia inte falnat. Han älskar de båda två. Även Ivan, den kille som beskrivs som blyg och kanske även socialt obekväm, träffar någon – den fjorton år äldre Margaret, gift med en alkoholiserad man som inte behandlat henne väl.

Denna åldersskillnad, mellan Peter och Naomi, Ivan och Margaret, är slående, och blir något ironisk när Peter och Ivan, som milt kan beskrivas ha en skavig relation, ska mötas på en restaurant; en kväll som avslutas snabbt, med en utstormande Ivan när Peter lägger kommentarer om denna äldre kvinna. När denna scen utspelade sig var Ivan omedveten om Peters eget kärleksliv och kunde därför inte tänka sig, ens vara öppen för möjligheten, att det Peter sade egentligen bara var onödiga projiceringar, som tog avstamp i hans egen relation till Naomi. På samma sätt som Naomi inte riktigt tog livet på allvar tog inte Peter relationen (eller henne) på allvar.

Under hela bokens gång får vi följa dessa bröder, men det är inte ofta deras vägar korsas. Familjerelationer är komplicerade, kan vara, och är ytterligare ett av de teman som behandlas av Rooney i denna bok. Detta fick inte minst utrymme i och med deras egna kärleksrelationer, där Peter träffade någon som var yngre, och Ivan träffade någon som var äldre. Bröderna hade olika relationer till sin pappa. Jag föreställer mig att det måste vara så, med en åldersskillnad på omkring tio år. Peter hade beskyddat dem båda, tagit hand om båda när deras pappa blev för dålig för att göra det själv. Denna maktdynamik dem emellan, gällande denna ansvarsfördelning, är samtidigt romanens kärna, ett ansvar som tilldelades Peter, men som han aldrig bad om.

Med 40 sidor kvar började jag tänka: Hur ska boken sluta? I det sista kapitlet var det tydligt att boken skulle, i viss bemärkelse, få ett klassiskt avslut – när man nådde den sista sidan skulle det inte finnas något olöst, något oavslutat. Peter pratar med Naomi, som jämför honom med ett barn, säger att han hittar på regler och blir arg när andra inte spelar med. Att det är så han behandlar människor. Han pratar även med Sylvia, som han fortfarande älskar så, alltid kommer göra. Han känner att han tillslut skulle bli galen av att låtsas som att de bara är goda vänner. Men hon säger:

You’re grieving. I know you’re confused. And I haven’t helped with that. But I think we both have to let each other go.

Han tänker också på sin pappa. Speciellt i bokens sista scen, när Peter åkte till Ivans schackturnering och de möttes igen, efter ett slagsmål bortom deras kontroll. Inför denna scen, med 40 sidor kvar, funderade jag mycket på vad som skulle hända. Jag önskade att de inte skulle bli sams, att de inte skulle prata med varandra, åtminstone inte förlåta varandra. Det kändes orealistiskt att de så snart efter ett slagsmål skulle bli vänner igen när de inte varit det genom hela boken. Däremot hoppades jag att de långsamt skulle börja närma sig varandra, att det skulle finnas spår av att de skulle lösa saker, men att saker och ting inte skulle hinna lösas innan boken tog slut. Var det rimligt att de sade att de älskade varandra? I mina ögon var det inte det. Det kändes som ett alldeles för perfekt slut, som gjorde mig något besviken. I övrigt tyckte jag annars, på grund av bokens tydliga döds- och sorgtematik, att boken gestaltat att livet inte är perfekt, att familjerelationer inte är perfekta. En sådan bok med sådana karaktärer behöver inte ett vackert, perfekt slut. De behöver bara en ljusning, tecken på att allt ordnar sig, eller åtminstone att allting kommer att bli bättre.