Trots att vi redan är två veckor in på det nya året vill jag stanna kvar något i 2025 och nämna något om de böcker som jag läst. När man lämnar ett år med nästan 80 lästa böcker lär det alltid finnas böcker som stack ut, som kommer läsas igen, älskas och citeras i många år framöver. I detta inlägg kommer jag därför nämna tio titlar som detta år fått fem av fem möjliga stjärnor, som här nedan presenteras i den ordning jag läste ut dem.
Unga kvinnor av Louisa May Alcott (1868)
Denna fantastiska bok hade under ett par år suttit i bokhyllan, innan jag bestämde mig för att läsa den 2025. Och inte bara är denna bok först ut på listan över böcker jag gett fem stjärnor, utan Unga kvinnor var även den allra första bok som jag läste under hela året. Berättelsen om systrarna March i 1860-talets USA hade jag någonstans en god känsla för att jag skulle tycka om, men att det skulle vara en bok jag inte ville lägga ner, en bok som jag sträckläste, hade jag inte förväntat mig. Detta var den första boken som jag nöjesläste under en längre tid (då jag får till mig mycket annan litteratur i mina studier) och av bara den anledningen kommer boken alltid ha en speciell plats i mitt hjärta.
Boken översattes av Sonja Bergvall och består av 351 sidor, även fast jag önskade att den skulle vara längre än så. Man kom snabbt in i handlingen, en vinterkväll inför den stundande julen. Fyra systrar som diskuterar en julafton utan julklappar – en underbar dialog, där Louisa May Alcott på ett mycket skickligt sett skildrar de fyra systrarnas olika personligheter. Jo som tycker att det inte blir en riktig jul utan några klappar, Meg som förkunnar hur gräsligt det är att vara fattig, Amy som tycker att det är orättvist att vissa har så mycket medan andra inte har något, och Beth som tycker att det åtminstone är något att de har varandra. Mycket starka personligheter som läsaren under bokens gång får se hur väl de kompletterars och de stunder de kommer ihop sig.
Utläst: 19 januari
Sorgsna ögon av Gunnar Ekelöf (2020)
Som titeln lyder skrevs breven under tidigt 1930-tal även om breven inte sammanställdes och publicerades förrän nästan ett sekel senare. Det kändes så innerligt och intimt att läsa dessa brev. Men även om de adresserades till Gunnel Bergström var breven också ett sätt för Gunnar Ekelöf att vara experimentell och öva på sitt eget diktande. Jag tycker fortfarande inte att någon har ett finare språk än honom. Det flyter på så väl att man bara vill betrakta även dessa brev som uppdiktningar.
Hela boken består av 203 sidor, inklusive kommentarer, ordförklaringar och en essä skriven av Pia-Kristina Garde om Gunnel Bergström. Läsaren får enbart ta del av de brev som Ekelöf skrev, men även om vi inte direkt får Gunnel Bergströms röst i denna brevsamling så kan man anta vad hon kan tänkas ha skrivit, utifrån vad Ekelöf svarade. En jättefin samling kärleksbrev som jag faktiskt fortfarande, ett år senare, kommer på mig själv att tänka på. Det skulle förvåna mig om det dröjde någon längre tid innan jag läste dem igen.
Utläst: 8 februari
Hundra år av ensamhet av Gabriel Garcia Marquez (1967)
Mitt första möte med denna bok var denna svenska utgåva, i översättning av Lina Wolff från 2020. Denna bok lästes äntligen efter många om och men. Jag hade dragit mig för den med tanke på att jag tänkte att den skulle vara svår att förstå. Och även om man absolut inte ska läsa den i ett sövande tillstånd eller halvhjärtat (för det finns många betydelsefulla detaljer läsaren ges i en liten ynka bisats) är boken värd alla timmar som det tar att läsa boken. Man får följa ett släkte under sju generationer, som oturligt nog ges nästan samma namn, eller variationer av samma namn – Arcadio, Aureliano, Amaranta – men till sitt förfogande finns en behjälplig lista över alla generationer och hur de hänger samman. Ofta går det att förstå ändå, men det är skönt att veta att den finns där.
Boken var, till min förvåning, inte längre än 390 underbara sidor. Detta var en bok som jag läste i så gott som ett sträck, även om det ändå innebar att det tog mig några dagar. Jag inser dock hur som helst, när jag går igenom denna lista, att jag måste tagit en liten paus från denna för att läsa Sorgsna ögon, då jag är mycket väl medveten, och kan lova med handen på hjärtat, att denna bok inte lästes under ett dygn. Jag tror att det är fullt möjligt, om man börjar tidigt och slutar sent och inte gör något annat den dagen än att läsa, men så var inte fallet för mig. Även detta är en bok jag sedan dess funderat mycket på att läsa igen. Det kommer verkligen förvåna mig om den står orörd i bokhyllan om ett halvår från nu.
Jag kan förstå om detta inte är en bok för alla – tycker man inte om magisk realism gör man nog inte det – men jag tycker att det är synd om man inte läser denna bok någon gång i sitt liv. I synnerhet om man tycker om att läsa, för då kommer man märka hur många andra böcker som tagit inspiration från denna.
Utläst: 9 februari
Ett år av magiskt tänkande av Joan Didion (2005)
I oktober 2005 publicerades denna bok. Jag läste dessa 254 sidor i svensk översättning av Ulla Danielsson. Detta var en sådan bok som jag inte kunde lägga ifrån mig, som jag inte ville lägga ifrån mig. Jag antecknar ofta mycket när jag läser, men sällan har jag citerat så mycket som jag gjort när jag läste denna bok. Mycket var så hjärtskärande och jag tänkte: nästa gång någon i min närhet dör ska jag läsa denna igen.
Jag läste någonstans att någon inte tyckte om den för att den var ältande med mycket fokus på sorgen, tankarna och känslorna. Men det är just därför jag tycker om den. Denna bok kan inte skrivas utan ältandet. Att tro som par att man snart ska förlora sin dotter, och i stället för en far som begraver sin dotter, får en dotter begrava sin far. Jag minns när jag läste detta: ”Jag minns att jag tänkte att det var något jag måste diskutera med John.” Jag kan knappt läsa det nu utan att vilja gråta. Sättet som hon sätter ord på sorgen utan att ens försöka är vad som gör denna bok så bra. Jag kunde inget annat än att ge den fem stjärnor.
Utläst: 12 juni
Scorched av Wajdi Mouawad (2009)
Från franska har Linda Gaboriau översatt denna pjäs till engelska. Scorched är en brilliant pjäs på 135 korta sidor som börjar med att en mor, som varit tyst under flera år, inte sagt ett enda ord, avlider. I sitt testamente ger hon sina tvillingar, en syster och en bror, ett varsitt brev. En jacka med numret 72 på ryggen ges till Janine, en röd jacka ges till Simon. Janine får ett brev som ska ges till deras pappa, Simon får ett brev som ska ges till deras bror.
Jag kan inte med ord beskriva hur skickligt utförd denna pjäs är. Allt hänger ihop och berättas i rätt ordning. Läsaren får tillbakablickar till mamman som ung, i olika åldrar, och pö om pö läggs alla pusselbitar ihop och man kan se den fruktansvärda och ödesdigra bild som håller på att bildas. Detta var andra gången den lästes och långtifrån den sista. Jag har läst många böcker i mitt liv, men jag vill ändå våga påstå att denna tillhör min topp tre över alla böcker jag någonsin läst. Den förtjänar minst sagt det omdömet. Om ett slut får mig att bokstavligt talat tappa hakan förtjänar en bok den placeringen.
Utläst: 20 juni
Glaskupan av Sylvia Plath (1974)
Denna bok, översatt av Christina Liljencrantz, lästes i sommarvärmen i en hängmatta. Detta var en sådan bok som jag länge velat läsa, som stått och dammat i bokhyllan, men denna sommar var jag fast besluten att äntligen läsa den, historien om Esther Greenwood som vunnit en skrivtävling, som tillbringar en månad på en modetidning i New York, och slutligen kommer hem, får beskedet att hon inte kommit in på den önskade skrivkursen trots allt och hur slutligen hela hennes värld rasar samman.
Två dagar och 239 sidor senare var boken utläst. Sylvia Plath kunde verkligen skriva och det är oerhört synd att hon hamnade i sin makes skugga, att hon (liksom många andra) inte skulle uppmärksammas förrän det var för sent och hon inte längre kunde författa några fler böcker. Jag älskade denna bok rakt igenom, från början till slut. En bok som alltid kommer vara tidlös, som generation efter generation kommer kunna känna igen sig i. Jag har svårt att se hur denna bok skulle sluta läsas. Detta må vara Sylvia Plaths enda roman, men jag har helt ärligt svårt att se hur hon skulle ha kunnat skriva något ännu bättre. Men jag hade gärna sett henne försöka.
Utläst: 22 juni
The Hunger Games av Suzanne Collins (2008)
2025 var året då jag bestämde mig för att jag skulle läsa alla de böcker som de allra flesta läste under högstadiet. Filmerna hade setts ett flertal gånger innan min påbörjade läsning och jag hade hört många prata om böckerna, men jag hade aldrig konsumerat orden på egen hand. Boken slutar aldrig vara aktuell när världen ser ut som den nu gör.
Boken kräver knappast någon introduktion, då jag tror att de flesta känner till hur Katniss Everdeen, inför de 74e spelen, anmäler sig som frivillig i stället för sin syster, i ett dödligt spel där 24 ungdomar ska bli till en ensam segrare. Mer än så behövs inte skrivas, men böckerna var, som alltid, bättre än filmerna, och efter min läsning i somras ville jag inget hellre än att prata om dessa böcker.
Jag är glad över att 2025 blev året då jag läste trilogin och jag är glad över att ha två böcker kvar i denna serie. Jag är även glad över att jag inte var gammal nog när boken publicerades, för efter 374 sidor hade jag inte velat vänta ett år på nästa.
Utläst: 23 juli
Kungen av Nostratien av Tony Samuelsson (2024)
Att denna bok belönades med Augustpriset 2024 förvånade mig inte alls. Från den allra första sidan, faktiskt den allra första meningen, var jag fast. Hela boken var skriven med ett så koncentrerat språk att tempot kändes snabbt. Kanske blev det ändå så ganska naturligt, när uppdraget (att spökskriva en bok åt en känd författare) tilldelades berättarjaget John Forsman behövde ske relativt snabbt, blev även läsartempot snabbt, som att jag kände brådskan genom alla 348 sidor.
Detta var en sådan bok som jag hade med mig överallt. Jag ville aldrig vara utan den, ifall jag skulle få tillfälle att sätta mig ned och läsa. Jag ville veta vad som skulle hända, vad som skulle bli av huvudpersonen och hur det kom sig att det saknades stora sjok av sidor i den kända författarens inskickade (färdiga) manus. Det var en perfekt roman att sjunka in i, en bok om litteraturvärlden, författarrollen och spökskrivande, skriven med ett flyt som gör boken omöjlig att lägga ifrån sig.
Utläst: 9 oktober
Mordet på Orientexpressen av Agatha Christie (1934)
Denna läsning var mitt första möte med en Agatha Christie-deckare, men jag är glad över att det var just denna jag läste. I översättning av Helen Ljungmark fick jag läsa hur den mustaschprydda Hercule Poirot befann sig på ett tåg med tretton andra passagerare. En morgon är en passagerare död och efter lite övertalning går Poirot med på att lösa mordet – vilket han också gör.
Överlag läser jag mycket lite deckare, men denna var något annat. Den var underbar att läsa och det var underbart att få följa hans tankegångar genom boken, både innan, under och efter lösningen av mordet. Trots att jag vet hur den slutar, det etiska dilemma som aktualiseras, kan jag tänka mig att läsa den igen. Kanske inte trots det, men snarare på grund av det. Det skulle vara intressant att läsa den igen för att på nytt se de hintar som skrevs fram på sidorna men som jag var för ouppmärksam på för att märka på en första genomläsning.
Utläst: 15 november
För Lydia av Gun-Britt Sundström (1973)
När en av ens absoluta favoritböcker är Den allvarsamma leken av Hjalmar Söderberg (1912) är det en tidsfråga och en självklarhet att man en dag läser denna fantastiska fortsättning. I en anteckningsbok någonstans finns det nedskrivet, under min första läsning av Den allvarsamma leken, mina tankar kring det fokaliserande skiftet, då boken inleds med Lydias perspektiv och sedan fullständigt återgår till Arvids perspektiv. Även om läsaren får ta del av hur Lydias liv kan tänkas ha sett ut under de år de var separerade, är detta fullständigt genom Arvids ögon, eller det som Lydia ger läsaren i dialog med Arvid. Men det finns fortfarande många luckor som ska fyllas.
Trots att Gun-Britt Sundströms 248 sidor kan betraktas som, och är i stor mån, en fortsättning på den kärlekshistoria som Hjalmar Söderberg 61 år tidigare gestaltat, fungerar För Lydia mycket väl som en fristående bok och kan läsas som sådan. Men jag älskade nog denna bok så mycket som jag gjorde för att jag innan läst (fem gånger) och bekantat mig med Hjalmar Söderbergs verk och ord.
Varje gång jag läste en scen som jag mindes från Den allvarsamma leken blev jag glad, för det märktes att det i stort sett var samma bok fast från ett annat perspektiv. Och turligt nog avslutades min läsning på ett tåg. För de som inte läst varken det ena eller det andra verket ska jag förklara varför: böckerna slutar med att Arvid ska resa bort. Därför kan en ana min lycka när jag satt där på tåget, närmade mig min slutstation, och i För Lydia läste de tre sista ord som jag mycket väl mindes avslutade även Den allvarsamma leken: ”Och tåget rullade.”
Utläst: 15 november
Även om jag, tro det eller ej, försökte hålla mig kortfattad, är det svårt när anvisningarna är ”skriv bara några rader om de bästa böcker du läst under året”. Det kan vara farligt att öppna den dörren för det är inte enkelt att stänga den sedan. Alla dessa böcker förtjänar sitt eget koncentrerade inlägg, men för nu nöjer jag mig med att de bara finns samlade i denna lista.
Boklandskapet 
Lämna en kommentar