När jag fann mig själv i bokhandeln över jul och införskaffade denna bok, förvånade jag mig själv. Jag brukar ytterst sällan (faktiskt aldrig) köpa inbundna böcker för att jag tycker att det är mycket träligt med de avtagbara omslagen. Jag brukar därför köpa pocketupplagorna. Men när boken tilldelades Augustpriset för årets bästa skönlitterära bok undrade jag verkligen om jag skulle vilja vänta ett år på omtrycket. Svaret på den frågan blev ett tydligt nej.

Lina Wolff

Lina Wolff (f. 1973) debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hon slog igenom 2016 med romanen De polyglotta älskarna, som belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Lina Wolff är också verksam som översättare. Liken vi begravde kom ut 2025 och belönades även med Augustpriset.

I Lina Wolffs senaste roman får läsaren följa systrarna Jolly och Peggy som växte upp i en liten, ödesdiger by i Skåne. De bor där tillsammans med sina fosterföräldrar, Jenni och Leif, som genomgående refereras till (av Jolly och Peggy) som fostermor och fosterfar, aldrig som något annat. Det är en berättelse om relationer, tillhörighet, skrivande och begravda lik. Och i bokens nav finns en författarinna från 1800-talet, som kom från byn, skrev om byn och vars närvaro fortfarande är påtaglig av de som lever kvar i byn.

Liken vi begravde. Solen, ekarna, sjön och så liken vi begravde. Tänk så bra det gick. Det var för att det var det som de högre makterna ville, vi behövde knappt ens göra något, de kröp nästan ner och begravde sig själva.

Lina Wolff, Liken vi begravde

Trots att Jolly är bokens berättare och att boken i mångt och mycket handlar om människorna i byn, kan jag inte låta bli att tänka att byn någonstans är bokens huvudperson, då Liken vi begravde aldrig hade kunnat stavas utan den. Boken handlar just om och beskriver hur ett slags förbannelse verkar vila över byn, då dåd efter dåd sker och präglar byn, åtminstone de som har oturen att leva kvar i efterdyningarna av dessa hemska dåd.

En händelse som tydligt genomsyrar boken, eller snarare präglade byn och de som bor i byn, var morden på tvillingarna, sju år gamla. Vem som gjorde det förblev olöst, men det blev en besatthet hos systrarnas fostermor som aldrig verkade släppa händelsen, som att den till slut blev en del av henne. Denna händelse är en tydlig förankringspunkt i boken, då det ofta är något som Jolly refererar till, som ett sätt att säkerställa bokens kronologi. Under min läsning tolkade jag det som att händelsen var så makaber och minnesvärd, en sådan händelse som ingen från en sådan by kan glömma och att det till slut blir en sådan händelse, där man inte bara minns att den inträffade, utan även var man själv gjorde under den tiden.

Ett kallt regn föll och vi såg ut genom fönstret i vårt rum utan att inse att något omänskligt och oåterkalleligt hade inträffat.

När Jolly och Peggy, egentligen döpta till Eleonora och Ulrika, var bara ett par år gamla dog deras biologiska föräldrar i en bilolycka. Det var så de hamnade i fosterföräldrarnas vårdnad. Jenni och Leif hade aldrig lyckats få egna barn, vilket de aldrig lät dem glömma. De refererade därför hela tiden till systrarna som ”fosterdöttrarna”, för det var viktigt för dem att belysa att de inte var deras riktiga döttrar. Det är inte förrän närmare slutet som fostermor för första gången kallar dem för sina döttrar.

Det är Jolly som berättar historien, sin egen liksom byns. Detta var en tanke som frodades en dag för länge sedan när hon hade en dialog med prästen, som verkar ha präglat hennes liv. Det är viktigt att skriva ned sitt liv, sade han, att allt finns nedskrivet, för annars är det eftervärlden som står för narrativet om en själv och ligger man där i sin grav finns det ingenting som man kan göra åt saken.

Boken inleds med en prolog, om byn och om människorna, som avslutas med att fostermor dör och att de går på begravningen. När Jolly återigen samtalar med prästen ställs frågor, kryptiska påståenden, som får läsaren att vilja läsa vidare. Jag funderade länge på vad titeln innebar innan jag började läsa, om det var ett talesätt för olika plågor – att man ska begrava sina lik – eller om titeln skulle ha en bokstavlig innebörd. Mycket tidigt i boken, redan i prologen, uppenbarades det att det var den sistnämnda funderingen som stämde.

Genomgående i boken refererar Jolly till en författarinna, som kom från samma by och skrev om byn – en författarinna som tog berättandet, livet och döden i egna händer, vars närvaro flera av byns invånare hävdar sig känna av. Kanske är det därför prästen uppmanar Jolly till att skriva om byn, om den platsen, att någon ska ta vid där författarinnan slutade.

Människor tycktes respektera henne, till och med i byn, och även om det var en något förvirrad och oförstående respekt, så var det en respekt.

I byn fanns det ett antikvariat, som till en början bedrevs av en man vid namn Drago, som Peggy tillbringade mycket tid med. Fostermor gillade aldrig honom, och en dag satt hon i bilen med Jolly när hon fick syn på honom vid ett övergångsställe. I stället för att bromsa gasade hon. Hon sade att det var en olyckshändelse, men det verkade inte som att hon var särskilt ångerfull, anmärkte Jolly.

Detta var inte den första boken av Lina Wolff som jag hörde talas om, men det är den första som jag tog mig för att läsa. Från början till slutet slukade jag den. Jag fann den mycket spännande, främst för att jag ville veta vad som hände med tvillingarna och vem som kunde ha genomfört ett så hemskt dåd. Den var mycket mörk men samtidigt så oväntat komisk i sättet som hon fick Jolly att uttrycka sig på. Det förväntade jag mig inte när jag läste den mörka titeln. Även om den må vara mörk, så var den passande, då det inte går att förneka efter att ha läst denna bok att det faktiskt fanns lik som de begravde.