För fyra år sedan nu, år 2022, utkom Anna Axfors med En dag i öknen – en bok om moderskapets dilemma, där bokens huvudperson blir gravid, föder ett barn och plötsligt, i det ögonblicket, är ansvarig för någon annan, någon som kräver att hon sätter sig själv åt sidan. Boken får följa henne i alla dessa tankar, från att byta blöja till att försöka sätta sig ned för att skriva. För får hon inte tiden till att skriva, om författaridentiteten upphörde i samband med att hon blev mamma, vem är hon då?

Anna Axfors

Anna Axfors (f. 1990) är författare, poet och kulturskribent, bland annat i Kvartal och DN. Hon debuterade 2016 med den omtalade kortromanen Kärleksbrevet.  Hennes senaste bok, ambientromanen Min flickvän har en gammal själ, utkom 2024. På ellerströms finns sedan tidigare En dag i öknen (2022), som etablerade Axfors som en av de mest originella rösterna i svensk autofiktion. I 2026 är hon aktuell med den andra delen i sin trilogi om frihet, Smärtan.

Berättarjaget skriver om det mytomspunna moderskapet; det går inte att skiva om något annat än tomheten efter det första barnet, en dotter, eller att skriva om något annat än känslan och minnet av en tid då hon fortfarande kände sig som sig själv. Boken består av 188 sidor och är uppdelad i fyra olika delar. Exakt vilken gränsdragning dessa delar innefattar är något oklar, då de inte verkar innebära något slags förändring. Tankarna förblir likadana, osäkerheten och tvivlet, om allt vad det innebär att bli mamma.

Att skriva om moderskap är en så dum idé, så dum att jag knappt vågar säga till någon att jag gör det, det är på en gång förutsägbart och skamligt, det är skamligt för att det förutsägbara är konstens värsta fiende.

Anna Axfors, En dag i öknen

Bokens första sida upplevde jag som språkligt stark. Om havet som hon bor nära men sällan går till. Om minnen som snabbt blir till bilder, minnen som, desto oftare man tänker på dem, blir suddiga, som snart blir det enda man har kvar. Och, antog jag då, detsamma måste säkert kunna appliceras på moderskapet. Minnena av graviditeten, av förlossningen; en dag är det bara en suddig bild som återstår, och dessa suddiga bilder är allt man har kvar av det flyktiga minnet.

Som 19-åring hade hon känt att hon gärna ville få barn, vilket beskrivs som lustigt, då de i hennes familj alltid hade sagt att man skulle leva först. Men när hon flera år senare, i en ny stad med en annan kille, ”försökte” få barn förstod hon hur gärna hon ville det. En kvinna som inte ville bli gravid hade inte känt den besvikna känslan över det negativa testet. På många ställen i boken tyckte jag att Axfors skrev på ett fyndigt sätt, med en viss humor, som när hon översteg tiden i sin graviditet:

En graviditet har fyrtio veckor, vilket är förvirrande när man helt plötsligt befinner sig i vecka fyrtiotvå. Datumet då barnet är beräknat glider bara längre och längre bort, tillhör plötsligt ett förflutet.

Jag kan nästan inte sätta fingret på vad det är, men det är något i sättet som hon formulerar sig på som fick mig att småle då jag läste raderna. Förvirringen i hur lång en graviditet ska vara när man plötsligt gått över tiden och varit gravid längre än den genomsnittliga tiden.

När 6-8 veckor passerat efter förlossningen konstateras det att hon inte lider av ett slags förlossningsdepression – hon har bara en existentiell kris. Vilken tur! Hon tvingas, efter att det i moderskapets mest innerliga betraktelser fastställs att hon inte är så kär i sitt barn som hon känner att hon borde vara, fake it til’ you make it. När hon fått detta till sig inser hon att det inte enbart menades att hon skulle låtsas inför sitt barn, utan även, om inte främst, för sig själv. Efter detta för berättaren två resonemang som stannade kvar i mig:

Ingen räddar en när man blivit mamma, ingen kommer till undsättning, eftersom man från och med nu själv har valt sitt öde och hur synd det än är om en så får man i grund och botten skylla sig själv.

Och:

[…] helst av allt skulle jag vilja bli inlagd på psyket eller vara tillbaka på BB där allting började, där jag blev tömd på blod och fylld med andra människors blod och omhändertagen, så omhändertagen.

För mig var båda dessa stycken, skriva med fjorton sidors mellanrum, hjärtskärande att läsa, och fick mig själv att reflektera, trots att jag inte har några barn. Hur man lämnas åt sitt öde som mamma, hur ingen kommer att rädda en. Att hon tänker dessa tankar till den grad att hon önskar bli inlagd, på psyket eller på sjukhuset, bara för att känna sig omhändertagen.

Att läsa dessa rader, att läsa denna bok, är att tänka på hur det kommer att bli för en själv, om man en dag skulle få barn. Skulle man tappa sig själv, önska bli någon annan, sakna den man var innan man fick barn? Det är också något som Axfors beskriver: när man får barn får livet en annan tideräkning – tiden innan och efter man fått barn. Det ligger något i det. Hon skriver även, på samma tema, något liknande senare:

[…] och jag tänkte inte på mitt barn, utan jag längtade desperat tillbaka till världen som jag hade känt den.

Mot slutet försökte hon hitta ett bra avslut för boken, ett slags sensmoral, men kanske finns inte det, skriver hon, för vem trodde hon att hon var egentligen? Boken är fylld av – förutom dessa innerliga tankar, betraktelser och iakttagelser – referenser till andra författare, till annan litteratur. På många ställen kändes det som ett sätt att skriva in boken i något slags högstämd och intellektuell litterär tradition. Anna Axfors var som starkast i sitt spårk, i sina ord, när hon lät dessa referenser vara, när hon bara skrev – det som hon ständigt försökte hitta tiden till. Boken hade höjts mer utan alla dessa referenser, som prydligt uttog två sidor i slutet av boken, liksom mitt betyg av den.

Att läsa En dag i öknen är som att läsa innerliga anteckningar från tiden som gravid, om tiden som småbarnsförälder. Titeln kan direkt tolkas som att moderskapet är som att befinna sig i en torr öken, vilket var därför det var något av en besvikelse att den inte utspelade sig under en och samma dag, utan att den i stället sträcker sig över flera år där samma tankar hela tiden ställs mot varandra. Men ändå var det en underhållande och samtidigt viktig bok att läsa, då den på inget sätt glorifierar eller romantiserar moderskapet, som så många på sociala medier kan komma att göra. Axfors bild säger inte hela sanningen om moderskapet, om vad det innebär att vara en förälder och ansvara för ett litet barn, och även om detta bara är en sida av myntet och det finns andra mer lättsamma erfarenheter, får man tacka Axfors för denna autofiktiva roman, där hon gestaltar en tillvaro som är långt ifrån glamorös, denna dikotomi mellan fantasi och verklighet, som hon uttrycker det, som genomsyrar hela moderskapet från början till slut.