Denna bok kommer jag alltid att minnas. Inte enbart på grund av den inverkan den hade, men för att den lästes under hela min praktik hösten 2025. Det var inte en bok som jag sträckläste, även fast jag gärna hade velat det, men jag insåg tidigt att detta är en bok jag kommer att älska, som jag kommer vilja sluka, och jag bestämde mig för att få vara kvar i boken, i den Sandgrenska världen, så länge jag bara kunde.

Lydia Sandgren

Lydia Sandgren (f. 1987) är psykolog, författare och kulturskribent bosatt i Göteborg. Hon debuterade 2020 med romanen Samlade verk som fick ett stort genomslag hos läsare och kritiker och tilldelades Augustpriset i den skönlitterära kategorin. 2022 tilldelades Lydia Sandgren Natur och Kulturs litterära arbetsstipendium. 2025 blev hon ”Årets Göteborgare” för sina skildringar av staden i sina böcker. Samma år utkom hon med sin andra roman, Artens överlevnad, som nominerades till Augustpriset.

Boken gavs ut 2020 på Albert Bonniers förlag men utspelar sig under stora portioner på 1980-talet, men även tidigt 2000-tal. 352 av bokens 690 sidor utspelar sig i förläggaren Martin Bergs förflutna, tillbakablickar, vad man nu vill kalla det. Alltså drygt hälften av bokens sidor. Det var underbart att verkligen ha en sådan maffig roman som man bara kunde sjunka in i, vara i länge. Både bokens nutida kapitel liksom de dåtida varade i 30-50 sidor åt gången, vilket aldrig gav känslan av att det var tvära kast. Allting kändes bara perfekt.

Senare föreföll alla detaljer starkt belysta, som av ljuset i ett förhörsrum eller i en museimonter, den sortens ljus som inte lämnade några skuggor eller oklarheter.

Lydia Sandgren, Samlade verk

Jag läste i en recension att denna bok, alla 700 sidor, lästes under en helg. Om detta skulle ha varit vilken annan bok som helst hade jag varit helt övertygad om att den personen inte talade sanning. Men när det kommer till Samlade verk av Lydia Sandgren är jag i stället helt övertygad om att det är möjligt. En mer stilsäker roman, inte minst från vår samtid, får man leta efter. Länge, och sedan erkänna att man inte kommer finna en.

Jag har sällan stött på en så skicklig skildrare och berättare än Lydia Sandgren. Med detta menar jag inte på något sätt att det är Lydia Sandgren som är bokens berättare, men hon skriver fram boken med en sådan skicklig berättarteknik att jag bara genomgående betraktar henne som ett litterärt geni. Gällande när Martin Berg föddes står det inget årtal. I stället står det:

Martin Berg föddes ett händelserikt år i världen. En mur hade byggts genom Europa. Marilyn Monroe dog bland sina lakan med barbiturater i blodet. Eichmann hängdes i Jerusalem. Sovjet provsprängde kärnvapen på Novaja Zemlja.

Med dessa inledande rader förstår man syftet, vad alla dessa saker har gemensamt: år 1962. Med hjälp av händelser som de flesta kommer ha koll på, behöver hon inte säga vilket år han föddes, för det är kristallklart från början. Jag minns inte ens om det exakta årtalet någongång nämns efter detta – det kräver en ny genomläsning – men ändå visste man det från och med dessa rader.

Från denna punkt var det mycket som hände. Läsaren fick följa Martin från tiden som väldigt ung, på grundskolan, där han träffade Gustav (von) Becker, att de började på gymnasiet, tiden de studerade på universitetet, när han träffade Cecilia – vars frånvaro blir till en konstant närvaro – och hur deras kärleks- historia började, hur nära dessa tre individer blev, åren som spenderades i Paris och slutligen: disputationen, efter vilken Cecilia, två veckor senare, spårlöst försvinner.

Under romanens gång får läsaren följa Martin Berg som ung aspirerande författare och sedan som förläggare på ett mindre förlag. Vi får följa honom i dåtid liksom nutid. Men vi får även följa Rakel Berg, Martins dotter, som studerar psykologi och som bott i Berlin – under samma tid som sin mor, utan att i stunden ha vetat om det.

Ett återkommande inslag i boken, som till en början verkar alldeles betydelselöst, är den tyska boken som Martin vill att Rakel ska läsa, som fått stort genomslag, men som han vill att hon ska läsa innan han går vidare med en potentiell utgivning. Det tar tid innan hon sätter sig ned med den, men när hon väl gör det visar det sig – för allt tyder på det – att den handlar om hennes mamma. Den kunde inte handla om någon annan. Hon var tack vare den boken ett steg närmare vart hennes mamma varit under alla dessa år. Men hon fick snabbt reda på att denna författare inte haft kontakt med henne på ett tag; det var oklart om hon ens var kvar i Berlin.

Vad som rymdes i en parentes i hennes historia blev för honom en kärleksroman.

Jag finner det svårt att skriva om denna bok utan att på något sätt ge i väg hela handlingen, eller slutet för den delen. Jag finner det oerhört svårt. Kanske har jag redan misslyckats. Detta är en bok som man läser ut och direkt vill ha någon som man kan prata med om den. Men jag måste säga, med handen på hjärtat, att jag älskade den från början till slut. Det är en sådan bok som man tänker inte kan bli bättre, men när man bläddrar vidare bevisas motsatsen.

Trots att jag (medvetet) läste ut den under loppet av tre månader slukade jag denna bok, från den första sidan till den allra sista. Jag slukade den för jag läste den på alla mina tågfärder, fyrtio minuter varje dag, vilket inte är mycket men som till slut resulterade i att den var utläst. Jag ville aldrig att den skulle ta slut. Särskilt inte när jag kom till slutet, när Rakel äntligen står utanför dörren, hör fotstegen, men läsaren får aldrig veta vad som händer därnäst. Jag kände mig väldigt okej med det, för jag visste att det slutet bara fick mig att älska boken ännu mer. Mer än jag trodde var möjligt.