Den 12 juni 1942 fick en ung flicka en dagbok på sin födelsedag. Hon var väldigt mån om sin dagbok – ingen fick läsa i den; den var ett sätt för henne att anförtro sina mest innerliga känslor till någon utan att känna sig dömd. Från 1942 till 1944 förde Anne Frank – flickan som lever fast hon är död – denna dagbok, denna dagbok som aldrig ämnades läsa av någon annan men som nu är läst av så många. Och som kommer att fortsätta läsas, för att vi aldrig ska glömma Förintelsen.

Anne Frank

Anne Frank (1929-1945) var en tysk-nederländsk judisk flicka. Hon föddes i Frankfurt am Main. När hon var fyra år gammal flyttade familjen från Tyskland till Nederländerna för att undkomma nazisterna. Hennes dagbok, som kommit att utgöra ett av andra världskrigets mest drabbande och personliga vittnesmål, publicerades 1947 efter att hennes pappa återvänt från fångenskapen i Auschwitz. Den har översatts till fler än 60 språk.

Jag minns när jag gick på högstadiet; varje morgon på Förintelsens minnesdag tillbringades med att vi stod ute i kylan, någon höll tal, sedan tystnad, för att hedra de sex miljoner judar som dog i Förintelsen. Vi tillbringade sedan förmiddagen med att titta på filmer som belyste de olika koncentrationslägrerna och den fasa som rådde under denna tid bland judarna.

Idag är det den 27 januari, även känt som Förintelsens minnesdag. Den 27 januari 1945 befriades Auschwitz, och de olika underläger som ingick i lägerkomplexet, av den sovjetiska armén. Till minne av detta bestämde jag mig för att för första gången läsa den bok som jag länge velat läsa: Anne Franks dagbok.

Jag hoppas, att jag ska kunna anförtro dig allt, så som jag hittills aldrig har kunnat åt någon, och jag hoppas, att du kommer att bli ett stort stöd för mig.

Anne Frank, i sin dagbok

Kära Anne!

Med de citerade rader som står ovan inledde Anne Frank sin dagbok – som senare döps till Kitty – den 12 juni 1942. I dagboken, översatt av Ella Wilcke, skriver hon att hon inte har någon väninna, att hon känner sig ensam, trots sina omtänk- samma föräldrar, bekanta och klasskamrater. Därför gör hon denna dagbok till sin väninna, någon som hon ska kunna tala med om annat än struntsaker.

På grund av sin judiska härkomst emigrerade hennes familj till Holland 1933. Hon beskriver kortfattat de viktiga händelserna som skett i världen fram tills nu så att hennes nya väninna ska ha koll på vart i tiden hon befinner sig. Hon berättar om judeförföljelserna som anordnades av Hitler som blev grunden till deras begränsade tillvaro.

Vår frihet blev på det viset mycket beskuren, men man kan nog hålla ut.

Hennes pappa, Otto Frank, hade på senaste tiden talat om att ”gå under jorden” och förberedelser gjordes då och då, lite i taget. De förvarade några ägodelar hos andra människor. Men han ville inte att hon skulle bekymra sig; han ville att hon skulle njuta av sin frihet medan hon kunde det.

Jag tänkte på att vi skulle leva under jorden och stoppade ner en massa skräp. Men det gör ingenting, minnen betyder mer för mig än kläder.

En dag kom SS med ett upprop. De visste vad det innebar och de visste att det var bråttom. De skulle gömma sig i Ottos affärshus.

Allt detta gjorde intryck av att vi hals över huvud hade givit oss iväg. Det gjorde oss detsamma, vad folk sa. Vi ville iväg, bort bara, och komma säkert fram.

Väl i gårdshuset beskriver Anne hur det livet ser ut. De lever till slut åtta personer under samma tak, vilket gör att de ofta kommer ihop sig med varandra. Men hon beskriver även att hon, för första gången sedan hon kom till gårds- huset, började göra klart för sig vad det egentligen var som hade hänt, och vad som skulle komma att hända.

Det pinar mig också mer än jag vill säga att vi absolut inte får gå ut och jag är rädd för att vi ska bli upptäckta och skjutna.

En person som återkommer mycket i dagboken, som inte hör till hennes familj, är Fru van Daan. Anne beskriver hur ofta de grälar, hur lite frun verkar tycka om henne, men tror att det beror på att hon pratar för mycket. Det var något som hon fick höra mycket i skolan också.

En sak kan jag säga dig: om du vill lära känna en människa riktigt, då måste du först gräla ordentligt med henne. Då först kan du bedöma hennes karaktär.

När hon fortsätter att beskriva livet i gårdshuset upplever hon att hennes syster Margot är mer favoriserad; hon känner sig övergiven. Men med sin far känner hon sig alltid trygg, älskad och uppskattad. Hennes mor verkar bara ond på henne hela tiden.

Den 9 oktober 1942 skriver Anne att hon har dåliga nyheter: deras judiska vänner och bektanta blir bortförda i massor av Gestapo. Hela familjer splittras, försvinner. Det händer så förfärliga saker, dag som natt. Människor förs bort och det lilla de får ta med sig kommer snart tas ifrån dem.

Det enda vi kan göra är att så lugnt som möjligt avvakta slutet på den här förfärliga tiden. Judarna väntar, de kristna väntar, alla folk och hela världen väntar, och många väntar på döden.

Radion är nästan deras enda förbindelse med yttervärlden. Utanför hörs skott och bomber. Hon tänker med fasa på hur de ska kunna få tillbaka sin levnadsstandard igen, efter allt de varit med om, efter allt de fått utstå.

Det går kalla kårar efter ryggen på mig när jag tänker på det där dova dundret i fjärran, som kunde ha betytt död och förintelse för oss alla.

Ofta förekommande skriver Anne om sin mamma, som hon inte tycker behandlar henne rättvist. En dag kom hennes mamma in till hennes rum, men Anne skickade i väg henne. Hon hade väntat på sin pappa, som skulle säga god natt och läsa aftonbön tillsammans med henne, men han var sen och då erbjöd sig hennes mamma i stället att göra det med henne. Men Anne sade nej.

Jag har medlidande med mamma, väldigt mycket medlidande, för nu har jag för första gången märkt att mitt kyliga sätt mot henne inte är henne likgiltigt. […] Det är hårt att säga sanningen, och ändå är det sanning, att det är hon själv som har stött mig tillbaka, att hon själv har trubbat av min kärlek genom sina tanklösa anmärkningar, sina råa skämt om saker som jag inte tycker man ska skämta om. Liksom jag hårdnar i kramp invärtes, när hon säger sina hånfulla ord, så krympte nu hennes hjärta, när hon märkte, att kärleken mellan oss verkligen hade slocknat.

Detta skrev hon den 2 april 1943. Ett år senare, den 2 januari 1944, skriver hon i stället att hon gått igenom sina dagboksanteckningar och ansåg sig vara för hård mot sin mamma. Allt hade varit så subjektivt då, skrivet i stundens hetta.

Jag lugnar nu mitt samvete med den tanken att det är bättre att skriva skällsord på papper än att säga dem till mamma, så hon måste bära dem i sitt hjärta.

Klockan halv sex går lagerarbetarna. Då kan deras frihet börja. Varje gång det ringer på dörren får hon hjärtklappning. Hon blir kritvit, får ont i magen. Så mycket ångest. Hon tänker numera på sitt förra hem och allt som fanns innan i sitt liv som något som någon annan än hon fått uppleva. När hon tänker på det känns det så avlägset att det inte känns som hennes liv, trots att bara ett drygt år gått sedan de började gömma sig.

Egentligen skulle man kunna gråta hela dagen. Det återstår ingenting annat än att be till Gud, att han låter ett under ske och räddar några av dem. Och jag hoppas, att jag gör det som är rätt!

Julen 1943, den sista ”vanliga” julen, fick hon för första gången någonting. Det hade bakats en kaka som det stod ”Fred 1944” på. Det hade även bakats kakor som Anne beskrev var av ”förkrigskvalitet”. Det var en fin stämpel.

Vädret är dystert, kakelugnen osar, maten tynger i våra magar, vilket åstadkommer vissa dundrande ljud överallt i rummen. Krigsstämning, undergångsstämning.

Det finns inget mer att läsa efter tisdagen den 1 augusti 1944. Bläddrar jag vidare finns det ett blad som beskriver att ”Grüne Polizei” den 4 augusti, bara tre dagar senare, bröt sig in i gårdshuset. Två månader före Hollands befrielse, i mars 1945, dog Anne i koncentrationslägret Bergen-Belsen. Hennes far återvände och fann dagboken, de 312 sidor hon hann skriva under denna tvååriga period.

I min utgåva finns två sidor med inledande ord av Eleanor Roosevelt. Hon skrev att de unga inte är rädda för att säga sanningen. Att Annes dagbok är en vittnesbörd. Att man får ta del av de förändringar som sätter prägel på dessa personer, som lever undangömda i fara och isolering. Hon skriver att det är en rik och givande upplevelse att läsa denna dagbok. Jag kan bara hålla med.

Din Felicia.