Februari månad börjar med att läsa det nyaste tillskottet på året så här långt. En novellsamling från 2025 av den argentinska författaren Samanta Schweblin, översatt till svenska av Annakarin Thorburn och utgiven på Bokförlaget Tranan i januari 2026. Nyare litteratur får man leta efter, och kanske är den perfekta starten på en ny månad att läsa nyutgiven litteratur.

Samanta Schweblin

Samanta Schweblin är en argentinsk författare, född 1978 i Buenos Aires som numera bor i Berlin. Hennes böcker är översatta till över fyrtio språk och hon är trefaldigt nominerad till International Booker Prize. På svenska finns sedan tidigare romanerna Räddningsavstånd och Kentukis samt novellsamlingen Sju tomma hus, som 2022 tilldelades det prestigefyllda amerikanska litteraturpriset National Book Awards för bästa översatta bok. Det goda onda gavs ut på spanska 2025.

Sällan har jag läst noveller som rymmer mer mellan raderna än som får plats i novellens komprimerade form. I Samanta Schweblins nyaste novellsamling Det goda onda får man ta del av sex noveller. Fristående, men alla följer ändå ett tydligt tema. De tre första novellerna är relativt korta, medan de tre sista gränsar till kortromaner. Men oavsett novellernas längd är det 235 sidor av välskriven prosa och ett rakt språk, som aldrig skriver läsaren på näsan.

För min pappa är tystnaden ett lömskt obehag, och samtalen en utdragen gåta som kommer att förfölja honom i nästan tjugo år.

Samanta Schweblin, Det goda onda

Novellernas innehåll:

Välkommen till klubben

I vilken en kvinna hoppar från bryggkanten ned i vattnet, återvänder hem till sin familj och har ett långt samtal med grannen som hon en gång fördömt men som kanske nu vet mer än hon själv.

Ett enastående djur

I vilken en kvinna får ett samtal från en döende väninna som hon inte pratat med på nästan tjugo år, som vill veta mer om vad som hände den ödesdigra kvällen då olyckan drabbade hennes son.

William i fönstret

I vilken en författare rest till Shanghai, träffar en kvinna vars katt tillbringat natten på djursjukhus och klösande ljud hörs i tystnaden.

Ögat i halsen

I vilken en pojke sväljer ett batteri, slutar tala som följd och en pappa får samtal om kvällarna, men när han tar upp telefonen hör han bara tystnad.

Kvinnan från Atlántida

I vilken två systrar under en semester besöker en poet om natten, följer med henne ut till havet och ropar ”Den kommer!”

Herren kommer på besök

I vilken en kvinna arbetar på ett äldreboende, får syn på en virrig dam på gatan, bjuder med henne hem och senare får besök av hennes son – som vägrar gå därifrån.

---

Jag skulle kunna skriva om novellerna en efter en, på samma sätt som jag redan börjat göra, men i detta fall tror jag att det gör novellsamlingen mer rättvisa att tala om helheten, för på så sätt tror jag att man fortfarande kan belysa varför de är fristående men även varför de hör hemma på samma ställe, i samma bok.

Vad gäller novellernas tema gestaltar varje enskild novell ett till synes vanligt vardagligt liv och det som rymmer sig under ytan; det som inte är synligt för det nakna ögat. Det goda i det onda. Det onda i det goda. En kvinna vars liv hon tycker saknar mening och därför hänvisar sig till sin granne, som sett mer efter att ha kollat in i hennes ögon än hennes egen familj verkar ha lagt märke till. En annan kvinna var den sista som såg vänninans son i livet, innan hon återvände till köket och de hörde dunsen innan de såg blodet. Och en tredje kvinna (vars man är döende) tröstade sin vän då hennes katt William dött, sade att hon kunde ringa oavsett dygnets timma och när den tiden på dygnet var kommen, kom samtalet och trots den döda kroppen kunde de båda höra kattens klösande tassar.

Döden är ständigt närvarande, nästan som en karaktär som sakta men säkert tar plats i varje novell: en självmordsbenägen kvinna, en son som fallit (eller hoppat) från fönstret, en döende man och en senare död katt, en pojke som äter ett batteri och nästan kvävs till döds, en syster som aldrig återvänder från havet, en kvinna som hotas till döds när en man vägrar lämna hennes lägenhet.

Varje novell var fin på sitt sätt. Vad gäller den självklara dödstematiken tror jag att den nästan talar för att döden är en lika självklar del av livet som livet självt. I sitt liv kommer man alltid vara med (om livet har sin gång) om en närstående död, eller sin egen stundande död – vad som än kommer först. I alla dessa noveller är berättarnas olika erfarenheter om döden något som utåt sätt aldrig skulle synas, men i dessa noveller får läsaren en stor inblick i deras respektive liv.

Dessa noveller har mycket som jag begär, i noveller liksom i övrig prosa. Jag älskar en välstrukturerad text, men denna text tappar något för mig när andra saker inte faller på plats. En sådan sak för mig var berättarpositionerna. Den passade utmärkt i den första novellen, liksom i den andra, även i den tredje, femte och sjätte, men i den fjärde köpte jag den inte alls.

Historien om pojken som sväljer ett batteri, förlorar talförmågan och pappan som får mystiska samtal med ingen på andra sidan, är underbar att läsa. Men var verkligen pojken – som när det hände var två år gammal – rätt val för att förmedla detta? På ett sätt ja, men för det mesta störde det mig i läsningen. Ett berättarjag är inte rätt val för alla berättelser, oavsett om det rör sig om noveller, kortromaner, dikter eller romaner, och i och med att alla noveller förutom en (den sista) fick ett tredjepersonsperspektiv undrar jag: Varför kunde inte samma perspektiv användas i den fjärde novellen? Jag förstår att det handlar om minnet, att detta ska bygga upp en mystik i att läsaren hålls i det dolda, för man kan inte återge ett minne man inte har, eller inte minns alla detaljer av, men när jag läser att föräldrarna sitter i bilen och plötsligt märker att sonen fattas, skakar jag bara på huvudet:

Vadå inte här? undrar han, för det hon säger har ingen logik, eller så är det omöjligt att föreställa sig. Och nu bankar hon honom på axeln med knutna nävar. Men pappa lyckas stanna bilen och vänder sig om. Jag är inte där. Jag är inte kvar. Jag har försvunnit.

Hela scenen förstår jag måste vara tänkt att vara återberättat senare, att de sitter i bilen och märker att de åkt utan honom, men ändå när jag läser kan jag inte låta bli att störa mig något på det faktum att han först tar sig an vad pappan måste ha tänkt, för att detta stycke sedan ska avslutas och mynna ut i ”Jag är inte där. Jag är inte kvar. Jag har försvunnit.” Det är något humoristiskt att läsa, men i mina ögon höll inte detta hela vägen. Särskild när detta var en ny berättarposition, och med tanke på att det är en novellsamling, och att detta var den fjärde novellen, förväntade jag mig att denna, liksom alla andra, skulle berättas utifrån en position som jag kunde ställa mig bakom.

Men är den läsvärd? Absolut! Novellerna var enligt mig bra, väl uttänkta, med plottwistar som lämnade kvar en känsla som var svår att skaka av sig. Som läsare har olika saker olika tyngd. Vissa saker är viktigare än andra. För mig är berättarpositionen en sådan sak, men det förändrar inte helhetsintrycket. När det kommer till kritan är detta en novellsamling som kan läsas i sin helhet, liksom de olika novellerna kan läsas fristående. Många av novellerna var enligt mig så pass bra att jag önskar att de vore en hel roman, för på så sätt skulle man ha ännu fler sidor att sjunka ner i, med ett språk som jag inte ville lämna.

Och när den sista novellen slutligen var läst och man stirrar blint på titeln lämnas man med frågan: Handlar det om att se det goda i det onda? Eller snarare om det onda som alltid tränger sig in i det goda? Bara det får mig att vilja läsa den igen, denna gång med nya ögon.