Sällan har jag väntat så här länge med att läsa ett verk, men ändå är jag glad att jag gjorde det. För den version jag annars skulle ha läst hade för det första inte varit på originalspråket, och för det andra hade det inte varit den ursprungliga utgåvan – den som Mary Shelley skrev själv, utan bidrag från maken och poeten Percy Bysshe Shelley, och även utan hennes egna revideringar som hon gjorde 1831.

Mary Shelley

Mary Shelley (1797–1851) var dotter till filosofen William Godwin och feministen Mary Wollstonecraft och fick en uppfostran präglad av liberala idéer. Sommaren 1816 tillbringade hon vid Genèvesjön i Schweiz, där nattliga samtal med Lord Byron och maken, poeten Percy Bysshe Shelley, väckte idén till Frankenstein, hennes mest kända bok. 

Det finns nog inte många texter som är mer omdebatterade, omtyckta och tolkade än denna. Flertal kritiker har tagit sig an texten från olika perspektiv, vilket inte minst märks när man bläddrar igenom den utgåva som jag själv håller i handen. Och nu äntligen, när jag läst den för egen del, förstår jag varför.

He sprung from the cabin-window, as he said this, upon the iceraft which lay close to the vessel. He was soon borne away by the waves, and lost in darkness and distance.

Mary Shelley, Frankenstein

Det kan verka något kontroversiellt att inleda detta inlägg med de rader som annars avslutar boken, men raderna är så intressanta att jag samtidigt inte kunde låta bli. Vad jag tidigare trodde mig veta om denna 1800-talsroman fick jag förtränga så fort jag slog upp den första sidan. Att ramberättelsen är brev skrivna från en Mr Walton till hans syster Mrs Saville var ingenting jag visste om. Han får syn på Frankenstein, visar det sig, men baserat på Waltons beskrivning trodde jag att det var en första beskrivning av varelsen:

I never saw a more interesting creature: his eyes have generally an expression of wildness, and even madness; but there are moments when, if any one performs an act of kindness towards him […] his whole countenance is lighted up, as it were, with a beam of benevolence and sweetness that I never saw equalled. But he is generally melancholy and despairing; and sometimes he gnashes his teeth, as if impatient of the weight of woes that oppresses him.

Jag tänker ändå att detta inte är en slump, att det Walton får syn på beskrivs som en varelse vars blick verkar vara vild och galen, men en gestalt som mjuknar ifall man är vänlig mot honom och visar honom omtanke. Dualiteten mellan Frankenstein och hans skapelse är påtaglig, och denna beskrivning är nog långt ifrån slumpmässig. Inget i boken är slumpmässigt.

Boken är uppdelad i tre delar, eller tre volymer, för att vara exakt. Den första består först av brev, sedan av Frankensteins återberättande, som löper från hans tidiga barndom, tills hans ungdom, till skapelsen och mordet på William och fastsättandet av Justine Moritz – en oskyldig kvinna som sattes dit för mordet. Victor Frankenstein sade ingenting, och även om han inte med någon säkerhet kunde veta det, förstod han vem som egentligen var skyldig till mordet. Han visste att det var ett mord som hade kunnat stoppas om han inte skridit till verket och satt sin skapelse till världen.

I den andra delen följer varelsens berättelse, men återberättad av Frankenstein och återberättad därefter i brevformat, från Mr Walton till Mrs Saville. I vilken läsaren får höra om hur han vaknade naken och kall, övergiven och alldeles ensam. Och i den tredje delen ska en kvinnlig kropp, av ihopsamlade likdelar, skapas – på varelsens egen begäran.

En intressant tanke som denna roman väckde hos mig var följande: Vem är det sanna Monstret? Det går inte att förneka vem som hänvisas till som monstret i denna bok, och även om det är en varelse som begår ett flertal mord, är detta något som jag började tänka mycket på.

I, not in deed, but in effect, was the true murderer.

Även om Victor Frankenstein mycket väl visste att han inte lagt så mycket som ett finger på William, så kände han ändå att han var den sanna mördaren. Varför? Det blir svårt att förneka, kan jag tänka mig, svårt att inte känna skuld, när en liten pojke som bragts om livet fortfarande hade kunnat tillägna sig åt det som barn gör om det inte vore för hans egna vetenskapliga ambitioner som även han visste hade gått för långt, då Frankenstein, när varelsen öppnade upp sina gula ögon, förstod innebörden av sin skapelse.

Ytterligare en intressant aspekt är stunden då varelsen tar kontakt med Frankenstein. Han har berättat om allt han varit med om och kommer således fram till sin slutsats: en kvinnlig varelse är den enda som kan se honom och inte fly.

I am alone, and miserable; man will not associate with me; but one as deformed and horrible as myself would not deny herself to me. My companion must be of the same species, and have the same defects. This being you must create.

Detta är särskilt intressant då detta är en slutsats som varelsen kommer till efter att ha berättat sin historia; han har inte blivit accepterad, alla är rädda för honom. Den enda som lyssnade till honom och inte var rädd för honom var gamla De Lacy – för att han var blind. Detta är en uppseendeväckande vändning då det även säger något om läsaren.

Läsaren känner sympati för monstret, helt enkelt för att vi varken kan se eller höra honom. Vi kan bara läsa. Trots de mord han begår är det tydligt att han också är missförstådd; en varelse utan föräldrar – han skapades utan en kvinna (ingen mor) och den far han har flydde från honom så fort han öppnade ögonen, så fort han kom till världen. Det är en intressant tanke detta väcker. Hade vi som läsare känt samma förståelse och sympati för honom om vi sett honom, om vi kunde höra honom tala? Hade vi varit storsynta nog att ge honom den chansen?

Victor Frankenstein, i likhet med läsaren, börjar också känna sympati för sin skapelse och går med på att skapa en kvinna åt honom. Men han förgör ändå kroppen, när varelsen ser på, då han inte vet vad det skulle innebära för samhället, för världen, om varelserna i sin tur förökade sig. Hur skulle en värld med dessa monstruösa varelser se ut? Tänk om den kvinnliga varelsen inte skulle vilja leva på samma villkor? Frankenstein blev rädd och förstörde kroppen, vilket någonstans gav upphov till hans eviga (men kortvariga) lidande och en förändrad maktdynamik då varelsen sade:

You are my creator, but I am your master; – obey!

Och:

Beware; for I am fearless, and therefore powerful.

Två mycket fruktansvärda sanningar, som åtminstone skulle få mig att frukta för mitt liv.

---

Frankenstein är inte en särskilt lång roman, så det är verkligen en bok som man läser i ett svep. Och just denna utgåva har varit väldigt tacksam att ha och bläddra i. Man ges massa information om Mary Shelleys liv, hur boken blev till och massa andra tolkningar av hennes liv och de olika ingångar man kan ha när man läser boken.

Detta var en alldeles fantastiskt bok, från första sidan till den sista. Jag vill faktiskt även påstå att det någonstans var slutet som (för mig) gjorde bokens helhetsintryck så bra. De rader som därför inledde detta inlägg, får därför även avsluta detta, då boken avslutades på bästa tänkbara sätt. För även om det fanns prat från varelsens sida om att dö någon gång i framtiden, slutar boken med att han går därifrån, och därför, så vitt vi vet, kan han finnas kvar i världen än idag:

He sprung from the cabin-window, as he said this, upon the iceraft which lay close to the vessel. He was soon borne away by the waves, and lost in darkness and distance.