Ibland introduceras man för nya verk. Böcker man aldrig trodde att man skulle läsa, som man kanske aldrig skulle ha läst om ingen annan hade placerat den i dina händer. Breakfast of Champions av Kurt Vonnegut från 1973 var en sådan bok för mig – en bok jag antagligen aldrig hade läst om det inte vore för den bokklubb som påtvingade mig den. Den var absurt rolig och märklig, och en klassiker av en anledning.

Kurt Vonnegut

Kurt Vonnegut (1922-2007) var en amerikansk författare. Han upplevde själv andra världskriget som soldat och tillfångatogs under Ardenneroffensiven. Som krigsfånge bevittnade han de allierades utplåning av Dresden. Breakfast of Champions utkom 1973 och översattes till svenska [Morgonmål för mästare] av Olov Jonason samma år på Norstedts.

Boken består av tjugofyra kapitel, exklusive en prolog och epilog, 295 sidor av prosa och ett flertal illustrationer av författaren själv – som på alla sätt bidrar till boken, till berättandet och på ett oväntat väl sätt integreras i berättelsen. Av den anledningen, men inte bara av den anledningen, är att läsa denna bok att lämnas med frågan: Vad har jag precis läst? Det är en absurdistisk och satirisk roman från 1970-talets USA som påminner oss om hur vi ska se på sanningen.

I had given him a life not worth living, but I had also given him an iron will to live. This was a common combination on the planet Earth.

Kurt Vonnegut, Breakfast of Champions

När jag läste bokens baksida funderade jag mycket på de tre raderna som beskriver boken, men inte använder något annat än adjektiv på adjektiv. Till en början fann jag det märkligt. Vad sade det egentligen om boken? Jag kände mig inte klokare, som att jag visste vad boken framför mig hade att erbjuda. Men vid närmare eftertanke är det någonstans den perfekta baksidestexten. Om man vill belysa ett utdrag från en recension för en läsare ska det vara detta. En absurdistisk baksidestext till en absurdistisk bok. Det blir inte mycket bättre än så. Och vad gäller bokens titel benämns detta på olika ställen i boken. Dels redan i prologen, men jag väntade ändå på en mer utförlig beskrivning genom bokens gång. Vad är egentligen det perfekta morgonmålet för mästare? Svar: en martini.

Boken inleds med en prolog av en Philboyd Studge – berättaren som styr både romanen och karaktärerna på ett väldigt medvetet sätt. På flera ställen skriver han om karaktärerna; att de haft de liv som de haft på grund av honom, att han bestämmer vad de ägnar sig åt, vilka beslut de tar. Det är en berättelse om mötet mellan två ensamma, smala, gamla, vita män: Kilgore Trout (som kallas Trout) och Dwayne Hoover (som kallas Dwayne).

I had given him a life not worth living, but I had also given him an iron will to live. This was a common combination on the planet Earth.

Boken är förvånadsvärt miljömedveten för att ha skrivits och publicerats på 1970-talet, då klimatkrisen inte diskuterades på samma sätt som den gör idag. I det avseendet, liksom andra, har den åldrats mycket väl. Vonnegut använder ofta uttrycket ”damaged planet” när det skrivs om karaktärerna och världen. Det är dessutom en otrolig satir på det amerikanska samhället, då Vonnegut genom främmandegöring skriver om redan vedertagna koncept och händelser på helt andra sätt. Om upptäckten av Amerika 1492 skriver Vonnegut:

The teachers told the children that this was when their continent was discovered by human beings. Actually, millions of human beings were already living full and imaginative lives on the continent in 1492. That was simply the year in which sea pirates began to cheat and rob and kill them.

Men han skriver inte bara om upptäckten, utan även om gatorna i Amerika; hela staden som karaktärerna befinner sig i är farlig, på grund av kemikalier och ”den ojämlika fördelningen av rikedomar”.

Under bokens gång är alla på väg till en kulturfestival i Midland City, dit Philboyd Studge åker för ändamålet att bevittna mötet mellan sina två påhittade, väldigt fiktiva, karaktärer. Han hade hittat på dem då han närmade sig sin 50-årsdag och därför lovade sig själv att få utlopp för alla sina barnsligheter, kanske för att behålla sitt unga (läs: barnsliga) sinne.

I think I am trying to make my head as empty as it was when I was born onto this damaged planet fifty years ago.

Till slut ska bokas avslutas. Men hur avslutar man en bok på ett lämpligt sätt? Om man vill se detta som ett slags manual för kreativt skrivande (vilket man kan, men inte nödvändigtvis borde) kan man göra det på samma sätt som Philboyd Studge gjorde: genom att, med fem kapitel kvar av boken, skriva till läsaren i korta ordalag vilka tankar man har på den fronten och sedan fullborda dem:

It was high time, I thought, for Trout to meet Dwayne Hoover, for Dwayne to run amok.

I know how this book would end. Dwayne would hurt a lot of people. He would bite of one joint of the right index finger of Kilgore Troute.

And then Trout, with his wound dressed, would walk out into the unfamiliar city. He would meet his Creator, who would explain everything.

Efter den förklaringen skulle man kunna slå ihop boken då man vet hur den slutar. Men det är också en så absurdistisk förklaring att jag kände mig benägen att läsa med egna ögon, för att se om slutet skulle förändras eller om detta nu var hugget i sten.

I would write about life. Every person would be exactly as important as any other. All facts would also be given equal weightiness. Nothing would be left out. Let others bring order to chaos. I would bring chaos to order, instead, which I think I have done.

Det är upp till läsaren att avgöra om han lyckats med detta eller inte. Men, tyvärr Vonnegut, tror jag inte det. För att det är omöjligt. Om en författare skulle ge alla karaktärer lika mycket plats i en roman skulle det inte finnas huvudkaraktärer, och om allt gavs samma tyngd skulle det inte finnas ett nav, en kärna, något som boken fokuserar på. Det är en bra sak att man ”misslyckas” med detta – och det är inte ens ett misslyckande, tvärtom är det den ultimata framgången.

Ganska sanningsenligt kan jag nog därför våga hävda att detta är den mest (medvetet) märkliga bok som jag någonsin läst. Älskar man absurdistisk litteratur kommer man att älska denna bok. Den är i det avseendet väldigt rolig, och den klara ironin och satiren bidrar verkligen till det. Konstant tänkte jag ”vad i allsin dar” och även efter att jag nått romanens slut står jag fast vid det, och tycker att den frasen på sitt eget charmiga sätt sammanfattar boken ganska väl.