De senaste veckorna har smugit sig på, läsningen har ökat medan skrivandet lades åt sidan. Men i takt med att ämnet för examensarbetet skulle fastställas fördes jag tillbaka till Hjalmar Söderbergs författarskap och insåg att jag hade olästa noveller av honom i min bokhylla. Tidigare har jag läst Pälsen från 1898, som fortfarande är en av de bästa novellerna jag läst i mitt liv, men för omkring två år sedan kom Novellix med tre av hans noveller, samlade i samma pamflett. Noveller med ett kärlekstema som var underbara att läsa. Det var några år sedan jag senast läste något av honom och jag hade nästan glömt vilken fantastisk författare han var. Det ska aldrig hända igen.
Ur Novellix förord
Hjalmar Söderberg (1869-1941) gjorde författardebut med en novell i Dagens Nyheter 1890. Hans första verk i bokform var romanen Förvillelser (1895). Till Söderbergs mest kända titlar hör romanerna Doktor Glas (1905) och Den allvarsamma leken (1912), samt novellsamlingen Historietter (1898). Hjalmar Söderberg räknas som en av 1900-talets stora stilister och hans berättelser läses flitigt även i vår tid. Under sitt omfattande författarskap skrev han över hundra noveller och han omnämns ofta som novellkonstens mästare.
Novellen I hamn publicerades första gången i Dagens Nyheter 1891 och Blek kärlek är ett manuskript från samma år. En kopp te är hämtad ur samlingen Historietter (1898).
Blek kärlek (1891)
En tidig dag under februarisolen rider en kvinna på en häst; hon sörjer sin ungdom och det som en gång var. Vi förs tillbaka till gårdagen då hon mötte honom för en kort stund, då de snart skulle gå skilda vägar utan att veta när de skulle se varandra igen.
Ni har vetat det länge, upprepade han. Ni har vetat det sedan jag första gången såg er i ögonen. Man märker sådant strax, när man har törstat så länge som ni och jag.
Hjalmar Söderberg
Blek kärlek, ett manuskript från 1891, är en fin novell om en stark längtan som länge funnits mellan två personer, där de förbjudna känslorna gör att de vet att denna starka längtan måste förintas. Novellen börjar med att kvinnan, som förblir namnlös, ridandes kunde känna sin ungdom rinna bort, och på grund av detta sörjde hon den under tystnad. Hon försjunker i djupa tankar. Han sade upprepande gånger att ”hon hade vetat det länge”, och även om det är oklart vad detta syftar till – då läsaren kastas in i samtalet – kan man tänka sig att det handlade om att resan måste ta slut, eller att den aldrig kunde börja från första början.
Dessa sju korta sidor bäddas in i en cirkelkompsition, då kvinnan rider på sin häst och i sidorna däremellan fylls luckorna i gällande vad det var som fick henne att hamna i dessa djupa tankar. I mina ögon är detta ett sant mästerverk som förtjänar all tänkbar uppmärksamhet, då Söderberg på bara ett fåtal sidor ger läsaren en inblick i det liv som varit i förhållande till det liv hon tvingas leva. Denna novell är ett testamente för hela Söderbergs författarskap i den bemärkelsen.
I hamn (1891)
Det är den tredje sommaren av deras förlovningstid, en sensommarkväll i september. De går tysta arm i arm, trött och långsamt. Ingen säger någonting. Men när kvällen närmade sig sitt slut och de stod på verandan kom de överens om en sak – de kunde båda bli lyckliga då de i grunden förstår varandra väl.
Det var inte de vanliga känslorna för en lekkamrat från barndomsåren han hyste för henne, och han darrade vid tanken på att det kanske endast var så hon uppfattade hans kärlek.
Hjalmar Söderberg
I hamn publicerades som en novell i Dagens Nyheter och är en av Hjalmar Söderbergs mindre kända noveller. Den liknade på många sätt den förra, då den följde samma komposition och struktur men denna gång var det ett par som faktiskt fått varandra, men där en längtan saknades. Mot slutet av novellen står de på verandan i höstkvällens kyla. Han svarade henne med en tacksam blick när hon sade till honom att de aldrig borde misstro varandra, att de borde kunna vara lyckliga då de i grunden förstår varandra väl.
Med detta öppna slut, klassiskt för novellens form, lämnas läsaren med att inte veta vad som hände därnäst. Skulle de vara gifta till nästa sommar? Eller skulle de återvända två tre somrar från nu, fortfarande förlovade, fortfarande ogifta? Det är öppna slut som detta som får mig att uppskatta novellens komprimerade form och allt det som alltid lämnas osagt, så att jag lämnas kvar i novellen något längre än jag annars hade stannat.
En kopp te (1898)
När man ska skriva en roman kan man vara i behov av en stor kopp starkt te. Så var åtminstone fallet för berättarjaget i denna novell, som bestämt sig för att skriva färdigt det sista kapitlet, men ständigt kom på andra håll. Och när hela kaférestaurangen dricker punsch, står en stark kopp te ut i mängden.
Och då jag i nästa ögonblick erinrade mig den på nytt, hade jag ju redan sagt ja och kunde inte ändra mig – det skulle ha gjort ett karaktärslöst intryck.
Hjalmar Söderberg
En kopp te var det perfekta sättet att avsluta denna novellsamling med. Den var rolig och skriven på ett sätt som stod ut från de andra. För det första var denna skriven med ett berättarjag och för det andra användes en tydligt humoristisk ton. Hela novellen inleds med att Söderberg skriver att det sägs att man i England kan riskera en god del av sitt sociala anseende genom att dricka brännvin och dylikt offentligt – varje land har sina seder. Av den anledningen råkade berättarjaget illa ut när han beställde in te – på ett kafé.
Historien löd som följande: han var snart färdig med en roman, hade bara det sista kapitlet kvar, men av olika skäl slets han alltid från att skriva det. Om det inte var schack så var det svärmor som låg för döden. Efter ett parti schack hade han tio minuter hem, men tröttheten var påtaglig och han förstod att det han skulle skriva inte skulle mynna ut i något bra. Han satte sig vid skrivbordet när han mindes kaférestaurangen i närheten. Han gick dit för att dricka en stor kopp med starkt te för att orka skriva ett sista storartat kapitel. Och i nästa ögonblick befann han sig åter på gatan, bestämd över att romanen skulle vara färdig i slutet på dagen.
Det händer inte ofta att jag läser noveller, men när jag gör det hoppas jag alltid att de ska fånga mig på samma sätt som dessa gjort. Att Hjalmar Söderberg fortfarande i vår tid pratas om som en av 1900-talets stora stilister är inte mer än rätt. Jag fångades av sättet han formulerade sig på, lätt men storstilat på samma gång. Jag hade ingen aning om att han skrivit över hundra noveller under sin livstid. Det innebär bara att jag har lite att göra under min egen.
Boklandskapet 
Lämna en kommentar