Det fina med litteraturen och läsning i sig är dess förmåga att förflytta sig till en annan tid, till andra platser och andra människor. Och att läsa Karl Ove Knausgårds Morgonstjärnan, den inledande boken i serien, är inget undantag. Genom ett tiotal karaktärer får läsaren en inblick i dessa nio olika liv – hur deras liv har sett ut innan denna dag, innan den jättelika stjärnan uppenbarade sig på himlen. I svensk översättning av Staffan Söderblom fick denna norska roman se nytt ljus i Sverige.

Om Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ut ur världen (på svenska 2015), för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla norska Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award. Han fick ett stort internationellt genombrott med sin romansvit Min kamp (på svenska 2010–2013). Knausgård belönades med Svenska Akademiens nordiska pris 2019. År 2020 erhöll han H.C. Andersens litteraturpris med motiveringen: ”för sin intensiva förnyelse av fältet mellan roman och självbiografi, ett område som också H.C. Andersen storstilat utforskade, och i likhet med H.C. Andersen placerat Skandinavien på den litterära världskartan.” 2020 kom romanen Morgonstjärnan som blev en stor succé. Den följdes upp av Vargarna från evighetens skog (2021), Det tredje riket (2023), Nattens skola (2024) och Arendal (2025).

Morgonstjärnan, som år 2020 inledde den nya serien och hittills följs av fyra titlar, präglas av dödstematiken. Vi förs tillbaka till slutet av sommaren, i slutet av augusti, när sju karaktärer (av totalt nio) tittar upp mot himlen och ser en starkt lysande stjärna uppenbara sig. Varför har ingen sett den innan och var kom den ifrån? Är den ett tecken på en början av något, eller slutet?

När vägen svängde ned stod stjärnan ovanför oss på himlen. Den var vacker. Vacker som döden är vacker.

Karl Ove Knausgård, Morgonstjärnan

Romanen, som sträcker sig över hela 664 sidor, utspelar sig under två dagar – dagar som skrivs fram med hjälp av nio olika karaktärer. I de inledande raderna möter vi Arne, gift trebarnspappa och litteraturprofessor, som befinner sig ute på landsbygden och snart ska åka hemåt. Jag vågar nog påstå att de fyrtio sidor som utgör Arnes första del är de mest välskrivna i hela boken. Han njuter av den sista tiden samtidigt som ansvaret, dels över de små pojkarna, dels över hans fru som är i början av en manisk period, blir allt mer överväldigande och resulterar i att han finner tröst i alkoholen, som han inte rört på ett bra tag.

Alla karaktärer i boken utsätts på olika sätt för saker som är svåra att förklara. Precis innan morgonstjärnan uppenbarar sig för Arne kör han över landkrabbor med sin bil och kör av vägen. Prästen Kathrine ska begrava en man – en man som hon sett dagen innan. Det enda hon vet om honom är hans namn – Kristian Hadeland. Hur är det möjligt när hon vetat om denna begravning i en vecka? Fritidsledaren Emil möts på kvällen av en man som springer över vägen, livrädd i ögonen innan han försvinner från hans synfält. Iselin ser hur det brinner i taket på en uteservering, skriker till och försöker uppmärksamma alla, men det brann inte, inte för någon annan. Sjuksköterskan Solveig kallas in till sjukhuset, en man har förklarats hjärndöd men öppnar upp sina ögon igen mot alla odds. Journalisten Jostein är otrogen mot sin flickvän Turid (som arbetar natt på en psykiatrisk avdelning och tappar bort en av patienterna). Turid letar för glatta livet i skogen tills hon ser den hon letat efter – och en ansiktslös gestalt. Egil får oplanerat besök av sin son; han är rädd för att dö och i slutet av den andra dagen hör de ett märkligt ljud. När Arne letar efter honom senare är de båda borta. Småbarnsmamman och arkitekthustrun Vibeke ser i slutet av dagen en man ligga ned på källargolvet som ber henne om hjälp.

De avslutande delarna av boken ger på ett sätt förklaringar till vissa saker som har skett men lämnar samtidigt läsaren med fler frågor än innan. Arnes fru, Tove, hade målat den ansiktslösa mannen innan stjärnan uppenbarat sig på himlen. Turid hittar sin och Josteins son i garaget; han hade skjutit sig men var fortfarande mirakulöst vid liv. Jostein hamnar själv i gränslandet mellan liv och död, där han möts av en verklighet han inte förstår.

Ingen kommer längre över bron, sägs det.

Romanen avslutas därefter med en essä av Egil – om döden och de döda, som den heter. Första delen i essän är reflekterande med filosofiska inslag, om hur han aldrig varit rädd för att dö för att det aldrig riktigt – på riktigt – slagit honom att han kan dö. Den andra delen av essän berättar om en händelse han var med om för några veckor sedan, när han åkte tåg och träffade Frank som skulle begrava sin dotter Emma. Efter begravningen såg de henne båda två. Denna händelse fick Egil att ifrågasätta nästan allt han trott sig veta om livet – och döden.

Denna roman överträffade på många sätt mina förväntningar. Fram tills min egen läsning har jag hört många lovord om serien som redan höjde förväntningarna till skyarna. Jag var därför något rädd när jag tog mig in i romanen då jag länge haft den förutfattade meningen om att en lång roman (som denna ju är) kommer vara långtråkig då det säkerligen måste finnas överflödiga delar. Gällande detta måste jag dock erkänna att det fanns flera delar i boken som för mig var överflödiga. Den största kritiken på detta plan rör de karaktärer som bara nämns en gång och inte förändrar innebörden, handlingen eller slutet av boken. Främst fritidsledaren Emil och artitekthustrun Vibeke anser jag inte tillför något särskilt. Emil får bara komma till tals i tjugo sidor, vilket inte är någonting i en roman som överstiger 600 sidor med råge. Detsamma gäller Vibeke, som kommer till tals i trettio sidor, vilket heller inte är någonting att skryta om. Egils essä, som avslutar boken, hade för min del kunnat utgå. De sista sidorna var intressanta, men de tjugo sidor där innan om föreläsningar om döden som inte känns relevanta fick mig att tappa intresset, vilket man inte vill känna när man nått sida 600 och bara har ett sextiotal sidor kvar av boken. Men på det stora hela tycker jag inte att detta förstörde helhetsupplevelsen av boken. Romanen avslutas på ett bladvändande sätt – det vill säga att jag direkt ville läsa nästa bok.

Och i går kväll dök en ny stjärna upp på himlen.

Den lyser däruppe över mig nu.

Morgonstjärnan.

Jag vet vad den betyder.

Den betyder att det har börjat.

Med det sagt är boken definitivt läsvärd och jag förstår äntligen vad det är alla pratar om när det kommer till denna bok. Vad är det som har börjat? Jag antar att det bara är att läsa vidare för att få svaret på den frågan. För vad hände med Egil? Det är nästan så att man får påminna sig om att detta skrevs innan hans son kom på besök, innan morgonstjärnan uppenbarade sig på himlen, innan de hörde det olycksbådande ljudet. Även om vi inte vet vad som hände med dem vet vi detta: när Arne åkte dit var de spårlöst försvunna. Så kanske, vad som än har börjat, är det något som Egil inte får ta del av. Men det vet man inte säkert, inte om man inte fortsätter läsa.