Att läsa den fjärde boken i en serie direkt efter att ha läst den första har aldrig varit idealt för mig. Ändå tror jag att Nattens skola av Karl Ove Knausgård kan vara undantaget, då denna bok utspelar sig några decennier tidigare än Morgonstjärnan. I den fjärde delen av serien får man följa Kristian Hadeland som nyligen flyttat till London för att studera fotografi – och alla motgångar han möter, samt hur han undkommer sin egen undergång.

Om Karl Ove Knausgård

Karl Ove Knausgård, född 1968, debuterade 1998 med romanen Ut ur världen (på svenska 2015), för vilken han som första debutant någonsin erhöll det prestigefulla norska Kritikerprisen. År 2004 kom den fristående fortsättningen, romanen En tid för allt (på svenska 2006), som bland annat nominerades till Nordiska rådets litteraturpris och det internationella IMPAC Dublin Literary Award. Han fick ett stort internationellt genombrott med sin romansvit Min kamp (på svenska 2010–2013). Knausgård belönades med Svenska Akademiens nordiska pris 2019. År 2020 erhöll han H.C. Andersens litteraturpris med motiveringen: ”för sin intensiva förnyelse av fältet mellan roman och självbiografi, ett område som också H.C. Andersen storstilat utforskade, och i likhet med H.C. Andersen placerat Skandinavien på den litterära världskartan.” 2020 kom romanen Morgonstjärnan som blev en stor succé. Den följdes upp av Vargarna från evighetens skog (2021), Det tredje riket (2023), Nattens skola (2024) och Arendal (2025).

Nattens skola är uppdelad i fyra delar och består av 489 sidor. Romanen är översatt av Staffan Söderblom – samma person som översatt samtliga verk i serien. Romanen har flera kopplingar till Christopher Marlowes Doktor Faustus, men kanske mest intressant av allt är att läsaren får möta huvudpersonen i romanen – Kristian Hadeland – på nytt, denna gång som levande.

Jag var bländad i tjugo år, men så kom mörkret och all mening sögs ut ur allt.

Karl Ove Knausgård, Nattens skola

Boken inleds under två sidor med att introducera den ramberättelse som kommer råda över hela romanen. Berättaren har tänkt provocera fram sitt eget möte med döden. Men innan detta kan ske har han tänkt tillbringa de kommande månaderna med att skriva fram vad som lett honom till denna punkt.

I den första delen möter Kristian Hadeland flera motgångar. Trots att han själv på ett sätt tycker att hans fotografier är banbrytande är det ingen annan som ser hans geni. Sedan, en dag, möter Kristian en man vid namn Hans och utan att veta det har allting vänt här och nu. Kristian försöker sig på nya vinklar och nya motiv för att hans fotografier ska få samma uppskattning av andra som det får av honom. Men ingenting verkar hjälpa.

Kristian Hadeland är en mycket självupptagen och empatilös person. Han bryr sig inte om sin familj eller någon i sin närhet – det enda som betyder något för honom är att han ska bli en känd fotograf. Under julen åker han hem till sin familj; den sista julen han tillbringar där och det sista han ser av sin familj. När han hör sin pappa inför hans mamma kalla honom för narcissist blir det droppen för Kristian och han börjar planera sin hemfärd.

Jag hoppades att de skulle tro att jag hade gått ut i skogen och hängt mig eller något, så att de iscensatte en sökning, plågade till döds av dåligt samvete, ångest och skuld.

Den stora vändningen, startpunkten på ett sätt för allt som händer Kristian senare, är dagen då en hemlös man kommer fram till honom och ber om en cigarett. Kristian säger nej och åker därifrån. Men på hemvägen ångrar han sig och cyklar tillbaka, kastar över två cigaretter till mannen och ger honom sin tändare. När Kristian ber om tändaren tillbaka nekar den hemlöse mannen till brottet, vilket gör honom galen, och det som följer är en ödesdiger olyckshändelse – mannen ramlar bakåt, slår huvudet mot en sten och avlider på plats.

Åh, varför hade jag gjort det? Vad otroligt onödigt det hade varit. Hade jag bara cyklat vidare och inte försökt vara hjälpsam och snäll skulle allt ha varit som förr nu. Ingenting skulle ha plågat mig.

En tid efter detta kallas Kristian in till förhör. Bevisen mot honom går inte att förneka, även om Kristian sannerligen försöker ändå. Kristian ringer till Hans i ren och skär panik och ber honom om hjälp. Inte långt efter det släpps han från häktet. Kristian förstår ingenting. Men när han lämnar byggnaden ser han Hans stå där. Enligt polisen hade ”nya saker dykt upp” och någon annan anhölls för mordet. Då säger Hans att Kristian nu är skyldig honom en tjänst.

Här avslutas den första delen av boken och den andra tar vid. Helt plötsligt har allt förändrats. Allt går som Kristian vill att det ska; han får tjejerna han vill ha, men störst av allt är att fotografiet blir bra hur han än gör. Han blir oerhört framgångsrik. Men plötsligt ser han aldrig Hans igen.

När det därefter gått 24 år får vi en inblick i hur det livet sett ut för Kristian. Han blev oerhört framgångsrik, är gift och har ett barn utöver att han nu har fått allt han någonsin kunnat önska sig – om inte mer. Allting går i uppfyllelse utan att han behöver anstränga sig något särskilt. Men turen vänder snart, inne på det tjugofjärde året. Efter ett stort retrospektiv ska Kristian intervjuas. Första delen går bra, men när han erkänner mordet på dem hemlöse mannen upphör skratten. Plötsligt mottages inte längre allt på det sätt som Kristian hade hoppats.

Han dog, faktiskt. Men det var inte mitt fel, det var han som gjorde motstånd när jag skulle ha tillbaka tändaren. Det var inte mycket kraft i det, han måste ha varit svag redan före. Men hur som helst, efter det började jag se uteliggarna, de gick från att vara anonyma, något jag aldrig lade märke till, till att bli individer. Och det var det jag försökte visa med mina bilder.

Det som följer är Kristians undergång. Lyckan är slut och verkligheten är tillbaka, omöjlig att vare sig undvika eller förneka. Således finns det många saker i Kristians karaktär som påminner om Doctor Faustus – de tjugofyra åren som tillbringas i lycka och välgång som ett resultat av att vara villig att sälja sin själ för att uppnå vad än man vill i livet. Även om det var Hans som tog beslutet åt honom, skulle Kristian onekligen ha tagit samma beslut, om alla korten hade lagts fram på bordet, då han i princip erkände det i en tankegång under intervjun.

Kunde jag säga att jag kunde hugga av mig högerhanden för att göra ett betydelsefullt konstverk? Att det var viktigare än all världens moraliska hänsyn? Säga att jag var beredd att gå över lik för att åstadkomma något bra – för att hinna före honom med den billiga liknelsen?

Vanligtvis när jag läser en bokserie lämnas jag med åsikten att den första boken fortfarande var den bästa. Men så var inte fallet nu. Trots att jag bara läst två böcker i Morgonstjärnan-serien och har tre kvar att ta mig an kunde jag inte låta bli att ge Nattens skola högsta möjliga betyg. Den hade mer av det som jag söker i en riktigt bra roman. En intressant ramberättelse, en spännande handling och minst sagt intressanta karaktärer, för att inte tala om den tydliga intertexten – inte bara ska Christopher Marlowes Doktor Faustus sättas upp på nytt i London, utan boken i sig, och vad Kristian Hadeland råkar ut för, har tydliga kopplingar till tematiken i pjäsen.