Det nya året närmar sig, och som en avslutning på detta år, då detta blir den sista läsningen 2025, ska vi prata om det verk jag läst flest gånger i år – Vita nätter av Fjodor Dostojevskij. Boken publicerades för första gången 1848 och gavs ut på Modernista i november 2025 med Ellen Rydelius översättning från 1920. Jag kan nästan inte föreställa mig en bättre bok att läsa eller diskutera, trots att den utspelar sig under försommarens varma nätter snarare än under kalla decemberkvällar.

Fjodor Dostojevskij

Fjodor Dostojevskij (1821-1881) är mästaren från S:t Petersburg, en av de största romanförfattarna genom tiderna. Hans mest inflytelserika verk är romanerna Brott och straff (1866), Idioten (1869), Onda andar (1872) och Bröderna Karamazov (1880).

Den första gången som jag läste denna bok var tidigare detta år, den 5 juni. På ett sätt var det perfekt då den utspelar sig en sommarnatt i maj, då alla har lämnat Petersburg för att tillbringa sommaren på sina respektive sommarställen. Sedan min allra första läsning av verket (då på engelska) har den lästs fyra gånger, inklusive denna. Det låter nästan dåraktigt att läsa denna bok fem gånger under ett halvår, men kanske är jag då lika dåraktig som kortromanens egen berättare – drömmarnas drömmare. Ute i världen finns det många fantastiska kärleksromaner, men det som jag tycker gör denna så speciell är att den långt ifrån har ett lyckligt slut. I mina ögon är detta – och kommer alltid vara – den perfekta kärleksromanen för världens alla drömmare.

Det var en underbar natt, en sådan natt som vi kanske bara får uppleva när vi är unga, älskvärde läsare.

Fjodor Dostojevskij, Vita nätter

Kortromanen består av 64 sidor och utspelar sig över fyra nätter samt en ödesdiger men väntad morgon. När vi för första gången möter berättaren har han sedan morgonen plågats av ett märkvärdigt svårmod, enligt hans egna ord, där han känt sig oerhört ensam. Efter åtta år i Petersburg hade han knappt fått en enda vän, och alla hade i berättande stund gjort sig redo för att lämna staden för att åka till sina sommarställen.

Det såg ut som om hela Petersburg hotade att förvandlas till en öken, och det gjorde mig slutligen skamsen, förnärmad, sorgsen.

Natten hade varit sämre än hans dag. Och är så inte alltid fallet? Det känns ofta som att det är om kvällarna och om nätterna som känslorna kommer ikapp oss. Han beskriver att det gått till som följande: Han tog en promenad längs med kajen, närmade sig sin bostad. Plötsligt såg han en kvinna stå lutad mot kanalräcket. Han betraktade varenda millimeter av henne, tyckte sig se att hon grät och tänkte att hon måste vara brunett. Det visade sig att han hade rätt på båda punkterna. Han gick närmare med ett klappande hjärta, men hon lämnade sin plats. På andra sidan trottoaren uppenbarade sig plötsligt en frackklädd herre. Berättaren hörde ”min okända” skrika till och kom till hennes undsättning. Mannen avlägsnade sig kort därefter. Han förstod situationen.

Därmed, efter detta möte, började en känsla av lycka infinna sig. De började bekanta sig med varandra och han talade om sitt elände, om sitt drömmande. Han erkände för henne att han hade velat gå fram till henne, tänkte gå fram till henne, för att han tyckte att han hörde att hon grät. Sedan närmar sig natten sitt slut. Hon tackar och säger adjö. Han vill träffa henne igen, säger att han kommer komma till samma ställe nästa natt också:

Jag är en drömmare, jag lever så föga verkligt liv att jag anser sådana stunder som denna, just nu, så sällsynta att jag inte kan låta bli att uppleva dessa stunder i drömmarna. Jag ska drömma om er hela natten, hela veckan, hela året.

Och hon säger: Kom på ett villkor. Bli inte kär i mig. Kom som min vän.

Den andra natten inleds på ett liknande sätt. Flickan berättar att hon tänkt mycket sedan deras möte, och kommit fram till att hon inte känner mannen framför henne alls, trots att hon känt motsatsen under den första natten. Hon vill höra hans historia. De talar om vad det innebär att vara en drömmare. Han inser att han aldrig frågat vad hon hette – Nástenka, lyder svaret – men hon frågar aldrig honom om hans namn och därför förblir hans namn okänt för berättelsens läsare.

När han påbörjar sin historia talar han i tredjeperson och i kryptiska ordalag, för han hävdar att han aldrig annars skulle kunna återge sin historia. Hon accepterar hans villkor då språket är så förvånansvärt vackert. Han säger att det i Petersburg finns besynnerliga vinklar och vrår. Sådana sorters vinklar att man inte kan tro att det är samma sol som lyser överallt. Och i dessa vrår, beskriver han, bor besynnerliga människor – drömmare.

En drömmare – om det behövs en noggrann definition på honom – är inte en människa, utan, vet ni, någon slags varelse av genus neutrum. Han slår sig vanligen ner någonstans i en otillgänglig vrå, som om han ville gömma sig undan där även för dagsljuset, och när han dolt sig så växer han fast i sin vrå som snäckan, eller åtminstone är han i detta avseende mycket lik det intressanta djur som är djur och hus samtidigt och som kallas sköldpadda.

Han nämner även en tidigare kärleksrelation. En relation som fick honom att ifrågasätta nästan hela sin existens, verkar det som. Han började ifrågasätta om han någonsin levt: Vad har du gjort med dina år? Var har du begravt din bästa tid? Har du levt eller inte?

Efter denna utläggning kände till slut Nástenka att hon kände mannen som stod framför henne. Hon kände igen sig, hon ville berätta sin egen historia. Att hon bott hos sin mormor ända sedan hennes föräldrar dog, att de haft hyresgäster, en åt gången, då detta och pensionen var deras enda inkomst. Hur det till slut flyttade in en stilig ung man, hur Nástenka och mannen fattade tycke för varandra, men ingenting sade till hennes mycket strikta mormor. Hur mannen sedan skulle fara till Moskva. Hur han var fattig och därför inte var i stånd att gifta sig. Hur han sagt till henne att det kunde gå om ett år, när han skött sina affärer, men att det inte var någonting som han kunde lova henne.

Detta var i maj. Nu hade ett år förflutit. Han hade fortfarande inte sökt upp henne. Han hade varit i Petersburg i tre dagar utan ett ord, utan ett brev. Berättaren uppmanade henne därför nu att skriva ett brev till denna man, men det visade sig att hon redan hade ett färdigtskrivet.

Den tredje natten hade varit en sorglig dag, regnig och mulen som den kommande ålderdomen. Denna natt kom hon en timme tidigare än vår berättare, och var på oväntat glatt humör. Men det visade sig att anledningen var ett slag i magen: hon var glad över att drömmaren hållit sitt löfte och inte förälskat sig i henne. Och nu hade fyra dagar gått och Nástenka hade fortfarande inte blivit uppsökt av sin älskade. Vår berättare försökte ge anledningar och förklaringar till att han inte dykt upp. Först instämde hon i allt, men sedan började hon gråta:

Vet ni vad jag nu kom att tänka på? Jag jämförde er båda. Varför är han inte ni? Varför är han inte lik er? Han är sämre än ni, fast jag älskar honom mer än er.

Till slut sade han bara att det började bli sent; han kommer inte att dyka upp. För hennes skull hoppades han på morgondagen.

Den fjärde natten började bättre än den slutade. När han kom dit klockan nio stod hon redan där, lutad mot kanalräcket som vid deras första möte. Till hennes besvikelse hade han dock inte med sig något brev. Plötsligt, när Nástenka frågar sig hur en man kan kränka en kvinna på detta sätt, som enbart gjort misstaget att älska någon, kunde han inte tiga längre. Hon krossade hans hjärta med sina ord utan att veta om det.

Hör på mig, Nástenka! Vad jag nu kommer att säga är dåraktigt, det är orimligt alltihop, det är dumt! Jag vet att detta aldrig kan ske men jag kan ändå inte tiga. Med tanke på vad ni nu lider bönfaller jag er på förhand, förlåt mig!

Efter denna kärleksförklaring sade hon till honom att, då det verkar som att hennes älskade inte kommer att dyka upp, ska hon älska honom i stället. Jag minns, när jag läste denna bok för allra första gången, att jag redan nu hade mina (korrekta) aningar om hur boken skulle sluta. Men ändå fortsätter vi läsa, vi tar oss ända till slutet, i hopp om att ha fel.

Jag sa ju detta redan förut, ni hörde det själv, jag älskar er därför att ni är bättre än han, därför att ni är ädlare än han, därför, därför att han…

Men hon avslutade aldrig sin mening, utan i stället började hon gråta. Så kom det sig att de började tala om framtiden. Han skulle flytta in hos henne följande morgon. Han skulle följa henne hem. De promenerade, var glada. Sedan stannade hon till. Mannen som fångat hennes blick gick närmare. Nástenka gav således drömmaren en häftig kyss och försvann sedan i väg med den andra mannen. Drömmaren kunde inte annat än att följa dem med blicken. Sedan var det slut på deras nätter. Och mina aningar bekräftades, besannades.

Mina nätter slutade med en morgon.

Denna morgon, denna ödesdigra morgon, hade Nástenka skickat ett brev. Hon bad om hans förlåtelse, skrev att hon hade bedragit både honom och sig själv. Hon skulle gifta sig med sin älskade följande vecka, det visade sig att han aldrig hade glömt henne. Därmed besannades de farhågor han fått då han såg dem gå ifrån med varandra, trots sina egna löften gentemot varandra. Och på så sätt slutade hans vita nätter med en morgon.

Vad skulle jag inte göra för att få läsa denna bok för första gången igen? Jag kommer aldrig glömma den känslan. Jag får därför nöja mig med att kunna läsa den igen, flera gånger, såsom jag redan gjort detta första år. Jag tycker boken är fin på alla sätt som finns. Språket är underbart och berättelsen är fantastisk. Han är sannerligen en drömmare. Han sade tidigt i boken att han ibland kan skapa hela romaner i sina drömmar. Jag kan därför inte låta bli att fundera över om det är vad hela denna bok var, hela historien mellan han själv och Nástenka, om allt bara var en väldigt realistisk dröm. Men jag hoppas verkligen inte det. Det vore mycket tragiskt om vår berättare inte ens i sina egna drömmar kan låta sig själv vara lycklig.