Det gångna året 2025 firade denna episka kärlekssaga 20 år, vilket har firats med att läsa boken ännu en gång. Min resa med denna värld började (felvänt) med filmerna. De sågs och älskades. När jag var 17 år gammal – ironiskt nog lika gammal som bokens huvudperson Bella – läste jag boken för första gången, liksom hela serien. En kärlekssaga som långt ifrån var kärlek vid första ögonkastet. Han som bara ville döda henne, och hon som i stället för att fråga sig vad som var fel på honom, frågade sig vad som var fel på henne.

Stephenie Meyer

Stephenie Meyer (f. 1973) är en amerikansk författare, mest känd för sin populära romansvit Twilight. Sedan den första boken utkom år 2005 har den blivit en modern klassiker, som har omdefinierat genrerna inom ungdomslitteraturen och även inspirerat ett fenomen som har fått läsare att längta efter mer. Serien har sålts i över 160 miljoner exemplar över hela världen.

När jag fick syn på denna underbara utgåva i bokhandeln visste jag att jag var tvungen att köpa den, för att kunna läsa den igen, men denna gång på originalspråket. Jag hade ingen aning om att det var 20 år sedan den kom ut, när jag bara var ett år gammal. Den var så oerhört fin att blicken direkt drogs dit. Så fin med sidorna, invändigt liksom utvändigt. Det fina mönstret, konsten inuti, och den fina texten som bildades och försvann desto längre in i boken man kom; en text som sammanfattar precis vad som hände i denna kärlekssaga. Det kanske inte var kärlek vid första ögonkastet, men en kärlekshistoria ändå, i all välmening.

About three things I was absolutely positive. First, Edward was a vampire. Second, there was a part of him – and I didn’t know how potent that part might be – that thirsted for my blood. And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him.

Stephenie Meyer, Twilight

Denna 403-sidiga roman inleds med en mycket kort prolog. Vanligtvis brukar jag inte vara mycket för prologer (då jag anser att man finner alla svar om man bara läser boken) men denna gillar jag kanske lite väl mycket. Den sätter tonen för hela boken, och blir ännu bättre när man läser vidare och förstår vad den syftar på:

I’d never given much thought to how I would die – though I’d had reason enough in the last few months – but even if I had, I would not have imagined it like this.

Hade boken fungerat ändå, blivit lika läst och älskad, även utan denna prolog? Utan tvekan. Men är jag ändå glad över att boken börjar på detta sätt? Såklart. Jag tycker att det är en underbar prolog. Även om det ska dröja innan man förstår vad orden egentligen anspelar på, väcker dessa rader ett intresse. Man vill fortsätta läsa.

Sedan kastas vi direkt in i det som påbörjar bokens kronologi. Berättarjaget har blivit skjutsad till flygplatsen av sin mamma. Hon ska nu bo hos sin pappa. Varför är i detta skede oklart. Men hon ska flytta dit, till den regniga och sömniga småstaden Forks. Hennes pappa Charlie bor i samma tvårummare som han en gång i tiden delat med hennes mamma. Då tänker hon:

It was impossible, being in this house, not to realize that Charlie had never gotten over my mom.

Det är absolut inte omöjligt, tänker jag, när man är den som blir lämnad, att man inte kommer över någon även fast man borde och den personen själv gått vidare.

Under den första dagen i skolan försöker Bella sitt bästa att inte synas, men i en så liten stad märks det när ett nytt ansikte går i korridorerna. Och att hon är polischefens dotter gör det såklart inte lättare. Sedan, när hon sitter i kafeterian, får hon syn på en annan grupp människor. Hon lägger märke till dem, dels för att de är så perfekta, dels för att de är blekare än vad hon själv är. Detta är första gången hon ser Edward Cullen.

Bella och Edward sade inte ett ord till varandra den första dagen. Deras blickar möttes kortvarigt när de satt i kafeterian, och i biologisalen sade de inte heller någonting till varandra. Hon hamnade bredvid honom där, då alla andra platser var upptagna. Där satt han: stilla, orörlig, som om han inte kunde andas. Hon tyckte att han såg äcklad ut. Luktade hon illa? Han flydde från scenen så fort lektionen var över.

Följande dag i skolan tyckte Bella var både bättre och sämre. Hon ville se Edward för att få svar på alla sina frågor om hans märkliga uppförande. Hur kunde han hata henne så när han inte ens kände henne? Men han var inte där. Hans fyra syskon var det, men inte han. Den följande veckan fanns han heller ingenstans att finnas. Men sedan, en dag, satt fem personer återigen vid deras bord. Han tittade på henne, hon förstod inte varför. Hon hoppades att han inte var arg, fast hon egentligen visste att det inte fanns någon anledning för honom att vara det.

Bella gick sin väg mot biologisalen och satte sig ned. Då, i ögonvrån, ser hon någon dra ut stolen bredvid henne, hör en röst som säger Hej. Efter lektionen frågar Edward Bella hur det kom sig att hon flyttade till Forks, med tanke på att hon inte tyckte om det väder som staden hade att erbjuda. Hon förklarade således att hennes mamma hade en ny man som reste mycket i sitt jobb, att hon märkte hur hon blev olycklig, då hon ville stanna kvar hos Bella och därför saknade sin man. Så Bella tog beslutet att flytta. Han medger sedan att han tycker att hon är svår att läsa av.

Nästa dag är det halt på vägarna, det har snöat. En bil sladdar in på parkeringen, hinner inte stanna. Långt ifrån får Bella syn på Edward, som plötsligt räddar henne med sina bara händer, genom att hålla hennes kropp med ena handen och stöta ifrån bilen med den andra.

I tried to think of a logical solution that could explain what I had just seen – a solution that excluded the assumption that I was insane.

Bella förstår inte vad det var som egentligen hade hänt, och Edward är ingen vidare hjälp när det kommer till att besvara hennes tusen frågor. Han inser att han har avslöjat sina förmågor och intalar henne att hon slog i huvudet så hårt att hon inte vet vad hon talar om. Men det hjälper inte: hon vet vad hon såg.

I wondered to myself why no one else had seen him standing so far away, before he was suddenly impossibly saving my life. With chagrin, I realized the probable cause – no one else was as aware of Edward as I always was. No one else watched him the way I did. How pitiful.

När Bellas blick mötte Edwards i skolan undvek han henne. Hon fick känslan av att han ångrade sin heroiska gärning och i stället borde ha låtit bilen krossa henne. Det fanns ingen annan slutsats att dra. När de möts igen är Bella sur på honom, och i stället för att få någon förklaring säger Edward till henne att det nog är bäst om de inte är vänner.

Sedan närmar sig vårdansen och Bella blir frågad dit av tre killar – trots att det är tjejerna som ska fråga killarna. Hon hittar på en resa till Seattle för att undvika den. När Edward överhör detta vill han plötsligt göra henne sällskap. Detta förvirrar henne; han ville ju inte vara hennes vän, men han säger:

But I’m tired of trying to stay away from you, Bella.

Bella börjar bli mer och mer frågade vad gäller Edward. Och på stranden, när läsaren för första gången får möta Jacob Black, börjar han berätta skräckhistorier om vargar och ”de kalla”. Hennes misstankar stärks, men för Jacob verkar dessa historier vara just det – historier. Den natten drömde hon en mardröm: Jacob blev till en varg och Edward en vampyr. När hon vaknade kunde hon inte sluta tänka. Hon måste veta. Kunde det som Jacob sagt om Familjen Cullen stämma? Kunde de vara vampyrer?

En kväll i Port Angeles ska Bellas vänner testa klänningar till balen. Hon är med en stund men lämnar sedan dem för att besöka en bokhandel. Hon går på trottoaren och möter en grupp bestående av fyra män som ropar på henne. De följer henne, omringar henne. Då dyker Edward upp i sin bil, sladdar in och räddar henne.

De äter middag tillsammans, Bella och Edward. Trots att servitrisen gör ögon mot Edward har han bara ögon för Bella. Här besvarar han äntligen, i hypotetiska ordalag, ett flertal frågor som Bella länge gått och tänkt på. Han berättar mer eller mindre att han hittade henne då han läste männens tankar, visste vad de tänkte. Under bilresan hem utbyter de olika teorier. Edward om varför han inte kan läsa Bellas tankar, Bella om vad Edward kan vara. Hon nämnde de saker Jacob sagt om hans familj. Han erkänner indirekt att han är en vampyr. Och slutligen fastslår hon:

About three things I was absolutely positive. First, Edward was a vampire. Second, there was a part of him – and I didn’t know how potent that part might be – that thirsted for my blood. And third, I was unconditionally and irrevocably in love with him.

Det blev aldrig av att Bella åkte till Seattle. Men hon skulle inte heller till dansen. I stället åkte hon och Edward till en äng. Han skulle visa henne hur han såg ut i solljuset, hur han glänste. Edward bekänner där sina mest innerliga känslor för Bella. Hur han kände första gången han fick vittring av hennes doft. Känslan av att motstå att inte döda henne. Att det var därför han höll sig borta. Och när Bella säger att hon hellre skulle dö än att vara borta från honom säger hon att hon är en idiot. Han instämmer och säger den fras som står på utgåvans långsida, längs med sidorna:

And so the lion fell in love with the lamb…

Efter att Bella träffat hans familj ska hon observera ett av deras basebollspel. Det är åska, bara då kan de spela. Alice, som kan se in i framtiden, får en syn. Tre vampyrer var på väg åt deras håll. Edward blir orolig. Hur ska de kunna gömma det faktum att Bella är en människa? Oturligt nog, genom en vindpust, uppenbarar sig det faktumet, och James, som är en spårare, blir mycket fängslad. Han ser det som en utmaning. Edward vill få bort Bella därifrån så fort som möjligt, men hon säger emot. Hon måste hem till Charlie. Han svävar också i fara på grund av hennes doft. Så de gör upp en plan. Bella ska ta farväl av Charlie, ska säga att hon åker till sin mamma. Sedan ska hon följa med Alice och Jasper, långt bort från James.

Bella var tvungen att såra Charlie för att vara trovärdig i sina ord. Hon får det att låta som att hon har gjort slut med Edward, att hon inte vill göra några anknytningar till staden som hon hatar så mycket. Hon vill inte bli fast som hennes mamma blev. Men inget av detta biter på honom. Hon måste såra honom djupare. Han håller sig lugn och ber henne att stanna ytterligare en vecka åtminstone, men Bella vet att det inte går. De har inte en vecka på sig. Därför yttrar hon sin mammas exakta sista ord innan hon lämnade staden, innan hon lämnade honom:

Just let me go, Charlie.

Hon sårade sig själv nästan mer, grät när hon lämnade huset. När Bella vaknar upp nästa gång befinner hon sig i ett hotellrum. Plötsligt får Alice en ny syn: James planer har förändrats. Han är i en danssal, Bella känner igen rummet. Hon ringer sin mamma, säger att det är viktigt att hon ringer tillbaka.

När telefonen äntligen ringer räcker Alice över telefonen till Bella, säger att det är Bellas mamma. Men det är James på andra sidan luren. Han säger att han har hennes mamma och att hon måste lämna Alice och Jasper om hon vill rädda sin mamma. Och detta faktum, att hon vill rädda sin mamma, känns mycket rimligt. Hon väljer sin mamma, sin familj, framför Edward. Hon tror att hon ska dö och att hon aldrig ska få se honom igen. Men hon gör det ändå. På egen hand lyckas hon fly från flygplatsen, bara minuter innan Edward ska anlända. Hon hittar till balettsalen och hör sin mors röst – på band.

And suddenly it hit me. My mother was safe. She was still in Florida. She’d never gotten my message. She’d never been terrified by the dark red eyes in the abnormally pale face before me. She was safe.

Bella inser att det som väntar henne är en utdragen död. Hon försöker fly men misslyckas. Glas hamnar i hennes hand och ben när James kastar henne med stor kraft mot speglarna. Han kliver på hennes ben, bryter det. Han filmar alltihop. Plötsligt tycker sig Bella se en ängel. James har bitit henne i handen, giftet sprider sig. Edward blir tvungen att försöka suga ut giftet. Bella befann sig som i dvala. Från början trodde hon faktiskt att hon dött, för när hon såg Edwards perfekta ansikte och hörde hans ljuva röst, trodde hon att det var en ängel.

Således slutar boken med en epilog. Edward klär upp Bella och tar henne till balen. Men hon hade hoppats på att han i stället klädde upp henne för att hon skulle förvandlas till en vampyr. Hon hoppades att han hade ändrat sig. Han förstår inte inte varför hon vill bli ett monster. Men hon vill bara vara med honom, för evigt.

Fyra år har nu gått sedan jag för första gången läste denna bok. Jag älskade den då liksom jag gör nu. Den har ett så enkelt språk att det är lätt att hänga med. Min känsla är fortfarande att den är välstrukturerad. Det tycker jag nästan bara märks ännu tydligare nu på min andra genomläsning, då man ser alla olika hintar och förebådanden. Däremot finns det såklart saker som inte är lika tydliga. Det står att Edward talar som om han vore från en annan tid. Jag stannade till när jag läste det. För vart står det? Kanske borde han ha talat ännu mer ålderdomligt i boken. Han var ändå född i början av seklet och hon i slutet av samma sekel.

Men jag tycker inte nödvändigtvis när det gäller en sådan bok att man ska haka upp sig på sådana petitesser. Det är en underbar värld att befinna sig i. Det är en underhållande bok att läsa och man får heller inte glömma att det finns en anledning till att denna bok är så läst och älskad, att den även blivit filmatiserad. Den har inte glömts bort under dessa 20 år, snarare tvärtom. Utan seriens uppenbara succé hade inte Stephenie Meyer heller skrivit Midnattssol, som utkom 2020 och består av 913 sidor och utspelar sig ur Edwards perspektiv. Det finns en anledning till att boken sålde slut, och att läsaren 20 år efter den första boken fortfarande längtar efter mer.