För snart trettio år sedan, 1999, publicerades denna moderna klassiker. Jag har hört mycket om den, sett en del referenser, men aldrig tidigare läst den. Det hade nog varit en perfekt bok att läsa när man var 16 år gammal, när man själv började gymnasiet, men på ett sätt känns det bättre att läsa den i tjugoårsåldern, när man har tagit sig ur den tid som huvudkaraktären brottas med. Denna bok är för mig tidlös, och kommer troligen läsas av flera generationer framåt. Jag har svårt att tro något annat.

Stephen Chbosky

Stephen Chbosky (f. 1970) bor idag i Los Angeles och arbetar som manusförfattare, regissör och producent för film och tv. The Perks of Being a Wallflower är hans debutbok och hittills enda utgivna roman.

Detta är en bok som jag tror att de allra flesta kan känna igen sig i. Jag vet att jag kan det. En kille som inte är som alla andra, som försöker utmana sig själv genom att ”delta” och i denna process får två väldigt fina vänner, blir kär och under sitt första år av gymnasiet får en inblick i denna nya värld i vilken han är så nervös över att inträda. En bok om hur det är att vara tonåring, om att våga; våga delta, våga säga ja lika mycket som du sätter dina egna gränser och vågar säga nej. Det är viktigt att delta, även om det känns enklare att observera. Det som en gång i tiden bara var ett minne kommer en dag bli en historia, en historia som vi kommer återge i flera decennier, men utan att delta, utan att våga, har vi ingen historia att berätta.

Years ago, there was a very sad kid who needed a whole lot of help. And writing to you was the beginning of that help. Whatever I’ve learned as an adult, I have never forgotten what it was like to be that kid.

Stephen Chbosky, The Perks of Being a Wallflower

Jag har aldrig tidigare läst något liknande. Hela boken är skriven i formen av brev, adresserade till samma person även om vi aldrig får veta vem det är. Jag hade en tanke länge om att det var läsaren som var denna vän, för att det på så sätt skulle passa in på vem som än plockade upp boken och läste den. Och när jag läste de sista orden var jag bara ännu mer övertygad. Det är det som gör denna bok så unik. Har man en dålig dag kan man plocka fram denna bok, läsa de tre sista sidorna och bara få höra, oavsett vad man går igenom, litet som stort, att man aldrig är ensam.

Redan från början är det tydligt att bokens huvudperson ”Charlie” har haft ett svårt år, och kanske är det därför han valde att skriva till just denna person, för att skriva av sig och veta att någon läser, att någon kanske bryr sig. Jag skriver ”Charlie” här inom citationstecken (men inte framöver) för han heter utan tvekan inte detta, men det är så han benämner sig själv genomgående, och därför kommer jag göra likadant. Det finns inget annat att kalla honom, för vi har inte något annat namn att förhålla oss till.

I will call people by different names or generic names because I don’t want you to find me. I didn’t enclose a return address for the same reason. I mean nothing bad by this. Honest.

[…]

So, this is my life. And I want you to know that I am both happy and sad and I’m still trying to figure out how that could be.

Den 25 augusti 1991, då brevskrivandet börjar, markerar dagen innan Charlies första dag på gymnasiet. Han känner sig nervös och därefter får vi följa honom, nästan ledsaga honom, genom det första året. Redan i början har han genom otänkbara omständigheter listat ut att vissa människor alltid har det värre än man själv har det. Han berättar om sin kompis Michael, som en dag inte dök upp i skolan. En annan dag kom det till hans kännedom att Michael tagit sitt liv. Hur tragiskt det är att ett liv avslutas och alla andras fortsätter som vanligt, som om ingenting hänt.

Charlie tycker till en början inte om gymnasiet. Han är mycket observant i sina iakttagelser, stora som små. Jag älskade sättet, rakt igenom hela boken, som Stephen Chbosky uttryckte sig på, sättet han med en sådan skärpa kunde få läsaren att förstå saker, redan innan det uppenbarade sig och blev klart för Charlie. Detta var en av mina favoritpassager i hela boken:

My mom was crying. My sister was crying. My brother was using every ounce of strength he had not to cry. And my dad left during one of the final moments to make a sandwich.

Jag tror att det inte undgår någon läsare när man läst detta stycke att det fanns en större anledning till att Charlies pappa just där och då bestämde sig för att göra en smörgås. Han grät också, vilket vi får reda på när Charlie i denna stund följer efter honom in till köket och ser honom gråta. Men han ville inte visa det framför sin familj, på samma sätt som Charlies bror gjorde allt han kunde för att inte brista ut i gråt. Han verkade lyckas, men genom den observante Charlie undgick det ändå inte honom. Men när Charlies pappa fick syn på honom sade han bara: Låt detta vara vår hemlighet.

En stor vändpunkt i denna bok är när Charlie får syn på Patrick och Sam under en fotbollsmatch. Han går fram till dem, i ett försök att inte observera och i stället delta. Han får upp ögonen för Sam, och är kär i henne genom hela boken, men han bjuder aldrig ut henne. Och allt kan härledas hit, tillbaka till detta ögonblick, då Sam sade till honom att hon var för ung för honom, att hon inte ville att han ska ödsla sin tid genom att se henne på det sättet. Detta är viktigt att lägga på minnet. Att på grund av någonting som hon sade till honom i början av skolåret, tog han ett steg tillbaka. Han såg det antagligen som ett löfte, ett löfte som han ville hedra.

En dag hade Charlie sett sin syster bli slagen av sin pojkvän. Trots att hon sade att det inte var någon fara och fick honom att lova att inte säga något till deras föräldrar, kunde han inte glömma det han såg. Han berättade det för Bill – hans lärare i avancerad engelska – som han kände förtroende för. Han skulle aldrig glömma svaret. Och det är en viktig lärdom, en sådan som fick mig att nästan för en stund glömma bort att detta var ett fiktivt samtal. Men lärdomen är så tidlös och alla borde få höra den minst en gång i sitt liv:

Charlie, we accept the love we think we deserve.

Jag tror att han hade med sig detta under bokens gång, i takt med att hans känslor för Sam växte. För hon träffade en kille som hette Craig, som verkade bra och hon gillade honom mycket, men i slutet visade det sig att han varit otrogen mot henne under hela deras förhållande. Innan honom hade hon också bara träffat killar som inte förtjänade henne. Charlie blev väldigt kär i henne, trots att hon aldrig visade att hon ville ha honom på det sättet. Han var så förälskad i henne att det gjorde ont. Det gör ont att älska någon som inte älskar en tillbaka. Det gjorde till och med ont i mig att bara läsa de orden, för de var så verkliga, så tidlösa.

Det finns en karaktär som jag inte tror att jag ännu nämnt, men en karaktär så viktig att denna bok inte kan skrivas utan henne. På Charlies födelsedag – den 24 december – planterades ett litet frö, som var början på en mycket komplex (men viktig) historia. För några år sedan dog hans moster Helen. Han hade alltid älskat henne. Hon gav alltid de bästa presenterna och det beskrivs att de var väldigt nära. Hon var den enda som berättat för Charlie hur speciell hon tyckte att han var, eller: hon var den enda som sagt det i positiv mening. Men det som under alla år varit hans födelsedag blev sedan år 1983 förknippat som hennes dödsdag för honom. Varje år på hans födelsedag blir han deprimerad. Han ville inte känna så, men han kunde inte hjälpa det. Hon dog i en bilolycka, hon hade sagt att hon skulle köpa en till present till honom. För honom kunde detta bara betyda en sak: det var hans fel att hon var död. Och kanske hade han någonstans djupt inne önskat det.

She would be alive if I were born on a day that didn’t snow. I would do anything to make this go away. I miss her terribly. I have to stop writing now because I am too sad.

Från början till slutet är moster Helen en viktig karaktär, i boken liksom i Charlies liv. Hon betydde mycket för honom, och han blev väldigt ledsen då det fördes till hans kännedom att hon hade blivit sexuellt utnyttjad som liten. Han tyckte alltid synd om henne för det. Han älskade henne och när hon dog (om det genuint var en olycka eller ett självmord framgår aldrig) dog en del av honom också.

Under nyår mår Charlie verkligen inte bra. Han börjar självmedicinera genom droger och rökning, men ingen vet. I slutet av januari röker han så mycket som tio cigaretter varje dag. Sedan kommer skoldansen, tjejerna ska fråga killarna, och Charlie blir frågad av Mary Elizabeth, som tillhör hans vängrupp. De går på en till dejt efter detta. När de kommer hem till henne kysser de varandra. Sedan hör Charlie garagedörren öppnas och känner inget annat än lättnad.

Maybe this is the way things are supposed to be, but it doesn’t feel right.

Han vill göra slut med henne, men väntar på rätt tillfälle. En kväll spelar de allihop ”sanning eller konsekvens” där Charlie väljer konsekvens hela kvällen för att undvika att erkänna att han inte vill vara tillsammans med henne. Men när han då ska kyssa den vackraste tjejen i rummet väljer han inte att kyssa sin flickvän, som sitter bredvid honom, utan i stället kysser han Sam. Denna konsekvens talade därmed högre än någon sanning någonsin hade kunnat. Efter detta blir han ombedd att hålla sig borta ett tag, låta allt lugna ner sig, men han blir ensam och fortsätter att använda droger.

I slutet av boken säger Sam till Charlie något som han behövde höra. Hon säger att man ibland måste göra saker för att man vill det. Oavsett vad andra tänker. Att om han ville kyssa henne på dansen borde han bara ha gjort det.

You can’t just sit there and put everyone’s lives ahead of yours and think that counts as love. You just can’t. You have to do things.

Men han tänkte bara på den stunden för nio månader sedan, när hon sade att han inte skulle ödsla sin tid med att tänka på henne på det sättet. Men han kysste slutligen Sam. De tog på varandra över midjan. Men när hon rörde sig nedåt kändes det inte längre bra. Han ville sluta. Han började gråta. Den natten drömde han att han, hans syskon och moster Helen hade sett på film. Hans bror och syster somnade, och moster Helen gjorde precis det som Sam hade börjat göra med sin hand.

Han ville prata med någon om det, men kände inte att han kunde. Kanske med moster Helen, tänkte han, men sedan tänkte han att han nog inte hade kunnat tala med henne heller, för han fick känslan av att det var sant, det som han hade drömt. Och det visade sig vara sant. Varje lördag när de tittat på teve och hans syskon somnat hade det hänt. Hans föräldrar hade inte vetat någonting. När jag läste detta ville jag bara hålla om honom, säga att inget av det var hans fel. För han tänkte att det kanske inte hade hänt om hon inte blivit slagen som liten, om hon själv inte blivit sexuellt utnyttjad. Och han tänker:

Maybe it’s good to put things in perspective, but sometimes, I think that the only perspective is to really be there.

Tjugo år senare, den 18 september 2012, skriver Charlie sitt sista (dokumenterade) brev för att tacka denna vän som läst och skrivit tillbaka. Någonstans längs vägen listade han ut Charlies verkliga identitet. Och fler skrev tillbaka, när det visade sig att hans brev hade spridit sig. Tack vare dessa brev lärde han sig att han aldrig var ensam.

Charlies resa började således den 25 augusti 1991. Men när det gäller vilket datum den avslutades tror jag inte riktigt att det går att säkerställa. Slutar den med bokens fjärde del, den 22 juni 1992, där Charlie känner sig optimistisk, inför sommaren och inför livet? Eller slutar den i bokens epilog, två månader efter skolavslutningen, den 23 augusti 1992, med honom på sjukhus? Eller slutar den kanske på bokens sista sida, i efterordet, den 18 september 2012, med en Charlie som är tjugo år äldre och har en annan syn på livet när han tänker tillbaka på denna blyga kille? Man kan argumentera för att alla dessa slutpunkter på ett sätt sätter punkt för olika resor som Charlie gjort. Men man kan också argumentera för att resan slutar, inte med boken, men efter boken. Den enda slutsats vi kan dra är att breven åtminstone upphörde, men inte resan, inte livet. Och det enda vi behöver veta om Charlie, vad som hände efter det sista dokumenterade brevet 2012, är kanske det han själv skrev: Han klarade det. Och det kommer du också.