Roman. Här ruvar havet, Norstedts, 2023, 214 sidor, ISBN 9789113129143.

Om Flora Wiström

Flora Wiström är född 1994 och verksam som författare och bloggare. 2016 debuterade hon med ungdomsromanen Stanna, som följdes av Hålla andan (2019). Här ruvar havet, hennes första roman riktad till vuxna, utkom 2023.

Om hans vänner misstror honom, borde jag? Är berättelsen i själva verket en helt annan, om jag vänder på broderiet, om jag tvingar mig att se baksidan, kommer jag att se en annan man då?

Flora Wiström, Här ruvar havet

Bara några sidor in i Här ruvar havet är jag fast. Som läsare möts man av en dialog mellan en far och en dotter som skulle kunna beskrivas som kallprat. Rockklassiker spelas på radion, pappans händer skakar och dottern vill ta över ratten. De pratar om hur rostigt kaffet smakar, om pissgula tänder, pappan berättar att det finns bilder på stugan, och när frågan om när Rasmus, Idas pojkvän sedan fyra år tillbaka, ska komma på besök byts samtalsämnet nästan direkt tillbaka till den ständiga kaffefrågan.

”Det verkar så jobbigt att gå runt och vara besviken hela tiden.”

Idas något såriga relation till sin pappa är ett tema som genomsyrar hela boken, men den relationen är inte det enda som utgör boken utan dessutom pappa Tommys förhållande (och skilsmässa) till Irene samt Idas avslutade förhållande med Rasmus. Boken innehåller flera olika spår som tillsammans utgör bokens väldigt lovande potential – men som tyvärr inte håller hela vägen. Boken är väldigt lätt att ta sig igenom med dess korta kapitel som sällan utgör mer än fem sidor. Men starten är långsam och det kändes länge oklart vad sidorna skulle mynna ut i.

Boken utspelar sig i en nutid som skrivs i presens men innehåller även många tillbakablickar, på grund av exempelvis dofter som framkallar minnen från tiden Ida tillbringade i stugan som barn, som skrivs i preteritum. Således behövde man aldrig fråga sig var vi befann oss i historien; om Ida återgav ett minne eller beskrev något som skedde i nuet.

Deras blickar möts. Åtta år sedan sist men jag ser hur det händer, hur det händer igen.

Sakta men säkert skrivs en historia fram där man märker att det hänt många saker innan som påverkat var karaktärerna befinner sig. Irenes dotter Laura möter de i en mataffär och utan att förstå till en början vilken plats hon spelar i berättelsen förstår man att hon varit en betydande del i deras liv. Systern och hobbypsykologen Linnea har flyttat till Oslo och Idas mamma, som knappt är med i berättelsen, dog av cancer. Och Rasmus flickvän Vendela (som han dessutom var tillsammans med precis innan Ida) har Ida svårt att släppa tanken på.

Språket i romanen är fint men på flera håll känns det ”skrivskoleduktigt” och något krystat. Varje mening är noga avvägd, vilket kan vara en fördel ibland, men det resulterar även i en tendens att inte ta varken språket eller karaktärerna på allvar. Detta var Flora Wiströms vuxendebut, men inte hennes debutroman då hon tidigare skrivit för en yngre publik, men kanske fanns det fortfarande spår kvar av den yngre målgruppen. Bokens huvudkaraktär, Ida, agerade ofta på ett barnsligt sätt, som man kanske inte förväntar sig av en person i sena 20-årsåldern. Sättet hon slet sig ur Tommys grepp och i stället gick ned till havet för att bada var nästan svårt att läsa av den anledningen. I boken är det annars Tommy som gestaltas som ”en vuxen som inte kan kommunicera” medan Ida inte gör ett bättre jobb själv. Kanske har detta att göra med den opålitliga berättaren (ett grepp jag annars älskar att läsa i böcker) och att det är medvetet att det kanske är Ida som inte är den vuxna i rummet.

Av den anledningen känns boken dessvärre inte riktigt färdig. Idas handlingar gestaltades aldrig på djupet och därför var det svårt att förstå varför hon agerade som hon gjorde. Boken hade så många olika spår att det ibland var svårt att utnämna berättelsens egentliga syfte. Vad gäller den opålitliga berättaren som litterärt grepp hade jag gärna läst saker tidigare i boken som gestaltade att Ida inte var fullt pålitlig i sina uttalanden, något som visade på hennes psykotiska sida (som bara visades i slutet av boken), och som hon dessutom rättfärdigade genom att säga ”Det var harmlöst” och ”Jag trodde inte att hon var hemma”. Boken hade otroligt mycket potential, fina miljöbeskrivningar, ett vackert språk och intressanta karaktärer – men jag saknade större inblickar i Idas liv, som skulle ha indikerat mer på de val hon skulle göra/hade gjort. Även det snabba ligget med Lauras man och pappa till hennes son var svårt att förstå sig på utan större inblickar.

en känsla av triumf, att jag kunde få honom.

I slutet av romanen fick jag därför tanken att kanske är detta en bok som inte kan läsas bara en gång. Finns det saker jag inte gillade bara för att jag inte förstod vad det hela skulle mynna ut i? Fanns det indikationer på den opålitliga berättaren, hintar, som jag var för dum för att snappa upp under en första genomläsning? Jag saknade mer information om hennes mamma. Hur ung var Ida (och Linnea) när mamman dog? Spontant måste de ha varit väldigt unga då hon inte nämns och hon därför måste ha varit med en minoritet av deras liv, men det lilla utrymme som hon fick gjorde snarare att jag inte fick känslan av att de haft en mamma över huvud taget – mer än Irene; kvinnan som bott på ön och som sedan blev Tommys kärlek.