Roman. Mecenaterna, Norstedts, 2025, 272 sidor, ISBN 9789113138091.

Om Johanna Hedman

Johanna Hedman är född 1993 och kommer från Stockholm. Hon har en masterexamen i freds- och konfliktstudier från Uppsala universitet och kandidatexamen i litteraturvetenskap och internationella relationer. Hon har studerat på Stockholms universitet, New York University och Försvarshögskolan och praktiserat i säkerhetspolitiska gruppen på svenska FN-representationen i New York. Hon har också studerat franska i Paris och jobbat på människorättsorganisationer i Sverige och i Indien. Johanna Hedman debuterade 2021 med romanen Trion, som fick stor uppmärksamhet och översatts till ett tiotal språk.

Mina bekanta lät så säkra på sina utsagor att jag undrade om Maud hade valt att sprida vitt skilda historier om sig själv, utan att känna någon skyldighet att hålla sig till sanningen.

Johanna Hedman, Mecenaterna

Mecenaterna av Johanna Hedman består av två delar utan någon riktig kapitelindelning. I stället består boken av olika avsnitt som behandlas av olika karaktärer som på ett eller annat sätt har en relation till Maud eller har råkat på henne. Konstnären, Vännen. Systern, Musan, Rumskamraten. Vännen är det enda återkommande avsnittet, som berättas fram av Alma i ett tredjepersonsperspektiv, medan de resterande avsnitten – förutom Konstnären – skrivs i jagform. I min läsning fann jag detta vara en intressant distinktion då man som läsare inte upplevs få samma inblick i Almas inre, som jagformen annars inbjuder till. Att Alma dessutom refereras till som Vännen tyder på att hon har en nära relation till Maud, att hon kanske borde vara den som står henne närmast, men ändå är det bara Almas karaktär som fokaliseras med en utomstående blick.

Det är svårt att säga när ryktet började gå. En dag hade det nått oss utan att vi kunde säga hur. Vi hade hört det av alla, vi hade hört det av ingen.

Med dessa ord påbörjar Hedman romanen, där Konstnären inleder boken i två sidor och redogör för samt avslöjar en märklig ryktesspridning angående Mauds konstverk. Som läsare hamnar man ännu mer i dunklet då man inte förstår vad för slags rykte det handlar om förrän man läser vidare i boken.

Som bokens baksida avslöjar blir det Almas uppdrag att hitta Maud när hon försvunnit, och i sitt sökande framträder ett symboliskt porträtt – till skillnad från de Maud skapat med sina penseldrag – från olika personer som berättar sin version och historia. De retoriska frågorna på baksidan avslöjar således något om dess innehåll: Beskriver de Maud eller snarare sig själva? Hur vet man vad som är sant om en människa?

Vad jag fick reda på om Maud var en samling motstridiga uppgifter. Hon kom från någonstans i Nordnorge. Nej, hävdade en annan bekantskap, hon kom i själva verket från Köpenhamn. Nej, nej, nej. Från en mellanstor stad i Sverige med ett namn som ingen engelsktalande kunde uttala och därför heller inte minnas.

Porträttmålaren är ett av de avsnitt som i den aspekten är viktigast för bokens fortsatta handling. Dels gör den porträtterade i sitt sjuka tillstånd den intressanta observationen att nog ingen riktigt känner Maud, då hon hört motstridiga faktum, där det ena motsäger det andra. Dels kretsar Almas uppdrag kring detta porträtt, då maken vill att Alma ska hitta Maud så att hans fru kan få se porträttet och kanske kan porträttet trollbinda henne och förändra henne, såsom det, enligt ryktet, blivit för andra människor som betraktat Mauds målningar.

Bokens struktur och form är välfungerande från början till slut. Trots att man på bokens 272 sidor får följa ett tjugotal olika karaktärer ges inte varje karaktär så stor plats att man känner att det tar över varken historien, Alma eller Mauds frånvaro. I stället känner man instinktivt att varje karaktär har något att bidra till historien. Genom att berätta om sig själva och sin historia bildas ett fragment av helhetsbilden som i slutändan kan leda fram till var Maud befinner sig och varför hon beslöt sig för att försvinna.

Porten slår igen, ljudet ekar genom trapphuset. Ekot träffar Alma som ett skott. Hon vänder om och springer nedför trapporna. Andfådd kommer hon ut på gatan, ser sig villrådigt om, kortet i handen. Snöfallet har ökat i styrka, mörkret är redan på väg, gatlamporna har tänts, fotgängarna går med sänkta huvuden och uppdragna axlar. Almas blick rusar från ansikte till ansikte. Ut i yrvädret ropar hon: ”Maud!”

Boken var omöjlig att lägga ifrån sig. Den var spännande och mystisk på ett sätt som inte fick boken att framstå som överdrivet dramatisk eller teatralisk. I en bok som denna är slutet desto viktigare. Kommer Alma hitta Maud och hur gestaltas en karaktärs plötsliga närvaro när den lyst igenom med sin frånvaro i hela romanen? Jag undrade hur ryktet skulle gestaltas om man fick någon klarhet i dess härkomst eller en mer detaljerad bild av dessa konstverk. Var det djupet, kontrasterna, skuggorna, färgerna, eller något helt annat? I en bok som denna kommer jag därför fram till samma slutsats som jag så ofta gör: Boken gynnas av den ovissa känslan, för det är den magiska ingrediensen i en bra bok; en komponent och ett element som gör att boken fastnar i oss ett tag till, långt efter att den är utläst och återigen placerad i bokhyllan.

Med denna bok kan man träffsäkert säga att Johanna Hedman har trotsat myten om ”den andra svåra boken” då hon efter Trion 2021 skrivit en roman som kan betraktas vara ännu bättre än den första.